Människor man inte vill vara eller vara nära
Lomma en arbetsvecka. Obygden är alldeles utmärkt när det är sol. Det är då man kan förstå varför så många ser husägande som ett stort mål i livet. Frågan är dock om det är värt det om man slår ut det på ett år. Särskilt som man måste underhålla och fixa med det särskilt just under sommaren. Det är som med hund. När det är fint väder och man är uttråkad kan tanken slå en att det hade varit trevligt med en. Sen går solen i moln och man ser regnet torna upp sig vid horisonten och tanken blåser bort snabbare än en katt hinner spotta ut ett p-piller utan att man märker det.
När man har kattlov kan man vara iväg utan att ha det minsta dåligt samvete, vilket är praktiskt. Så i fredags när jag så smått börjat leva igen efter att ha haft Cissi och vin i köket kvällen dessförinnan blev det till att åka norrut till Älmhult, obygd på riktigt. Lisas familjs gods, eller gård om man så vill, föredrar det förra eftersom det finns tennisbana där, visade sig vara något av ett blåshål just denna dag så lagom till att vi skulle tillbaka till Skåne var det inte mycket värme som lämnats kvar i luften. Den kvällsutflykt vi här företog oss var något av en symfoni i white trash. Vi steg på en abonnerad buss i Lönsboda och snudd på sekunden innan dörrarna öppnades insåg vi att det här skulle bli en ny upplevelse för oss. Den tonårsfylla alla dessa medelålders män och kvinnor lyckats uppnå var onekligen imponerande. I skaran fann vi mannen som däckat mot fönstret med ölen i ett krampaktigt grepp i huvudhöjd, kvinnan som sett ut som 47 sen hon var 18 och som missförstått bh:ns syfte och därför låter den vara större än toppen, den lite hippare killen som har lärt sig att riktigt mycket riktigt blonda slingor och lätt tuppkam à la Beckham för många år sen är det som gäller, gänget som inte har rört sig en millimeter i någon riktning sen de för drygt 30 år sen också satt längst bak i bussen fast då på väg till 16-årsdisco med flera. Helt enkelt en fascinerande samling människor som man inte vågade stirra på alltför länge. Väl på plats var det kallt och sent och folk som sjöng spelade och klättrade i rep.
På tåget ner igen på lördagen steg en man med kanske det bäst applicerade röda läppstift jag sett på länge på. Uppfriskande tänkte jag först. Men människor med för stor kärlek till alkoholprocenten och ett allmänt utanförskap i samhället är sällan det längre än ett ögonblick. Han lyckades dock imponera på ett gäng 18-åringar med en box Jelzin misstänkt på väg till Roskilde.
Roskilde hoppar jag i år igen. Där antingen dör bara folk eller så måste man gräva kanaler för att leda skyfallet ut tältet. Dessutom är en allmän bojkott av Danmark att rekommendera med tanke på kronkursen.
När man har kattlov kan man vara iväg utan att ha det minsta dåligt samvete, vilket är praktiskt. Så i fredags när jag så smått börjat leva igen efter att ha haft Cissi och vin i köket kvällen dessförinnan blev det till att åka norrut till Älmhult, obygd på riktigt. Lisas familjs gods, eller gård om man så vill, föredrar det förra eftersom det finns tennisbana där, visade sig vara något av ett blåshål just denna dag så lagom till att vi skulle tillbaka till Skåne var det inte mycket värme som lämnats kvar i luften. Den kvällsutflykt vi här företog oss var något av en symfoni i white trash. Vi steg på en abonnerad buss i Lönsboda och snudd på sekunden innan dörrarna öppnades insåg vi att det här skulle bli en ny upplevelse för oss. Den tonårsfylla alla dessa medelålders män och kvinnor lyckats uppnå var onekligen imponerande. I skaran fann vi mannen som däckat mot fönstret med ölen i ett krampaktigt grepp i huvudhöjd, kvinnan som sett ut som 47 sen hon var 18 och som missförstått bh:ns syfte och därför låter den vara större än toppen, den lite hippare killen som har lärt sig att riktigt mycket riktigt blonda slingor och lätt tuppkam à la Beckham för många år sen är det som gäller, gänget som inte har rört sig en millimeter i någon riktning sen de för drygt 30 år sen också satt längst bak i bussen fast då på väg till 16-årsdisco med flera. Helt enkelt en fascinerande samling människor som man inte vågade stirra på alltför länge. Väl på plats var det kallt och sent och folk som sjöng spelade och klättrade i rep.
På tåget ner igen på lördagen steg en man med kanske det bäst applicerade röda läppstift jag sett på länge på. Uppfriskande tänkte jag först. Men människor med för stor kärlek till alkoholprocenten och ett allmänt utanförskap i samhället är sällan det längre än ett ögonblick. Han lyckades dock imponera på ett gäng 18-åringar med en box Jelzin misstänkt på väg till Roskilde.
Roskilde hoppar jag i år igen. Där antingen dör bara folk eller så måste man gräva kanaler för att leda skyfallet ut tältet. Dessutom är en allmän bojkott av Danmark att rekommendera med tanke på kronkursen.
Kommentarer
Trackback
