genom nålsögat

Som bekant är jag inte det allra minsta lagd åt överdrifter eller att raljera. Ibland är det också helt onödigt. Som igår när vi tog en sväng till Lund och kollade när pappa spelade. Det första förbandet som hette något med ape och mental, vet inte bättre än så, stod på scen i vad som kändes som minst två timmar och åtta minuter, men troligtvis landade någonstans runt 45 min till en timme, var för mig helt obegripliga. Under den evighet det pga volymen inte gick att prata eller tänka spelade de bara två låtar. En som vad det lät började om gång på gång och en som bara spelades en gång där skillnaden var att en tamburin skakades lite. Fruktansvärt. Sen var det en tjej som kompad på gitarr sjöng lite fint, om än ganska ospännande, innan det var dags för fadren och co. De skötte sig betydligt bättre. Där jag stod kunde jag konstatera att Adam ser ut ganska precis som Knopp och att Fulle och Daniel tillsammans ser ut ganska precis som pappa. Sen somnade jag på tåget hem.