När min rygg dog

Idag steg jag upp som vanligt, gjorde mig iordning och hann till och med äta frukost. Prioriterade det framför maskara. Tror att det i regel är ett klokt val. Det var sol ute, men vis av vinden från gårdagen tog jag bussen till centralen. Otroligt nog fastnade den inte på vägen (kan det vara så att färre åker buss när det inte är snö måntro) och jag var framme i god tid till Ystadtågets avgång. Inga klasskamrater satt på tåget när jag kom så jag passade på att vänta in dem på perrongen i solen. Det var trevligt och det kändes som att det fanns hopp för mänskligheten. Promenaden från stationen till skolan sen gick ovanligt fort nu när man inte behöver pölsa i snö, zickzacka runt isfläckar eller hoppa över vattenpölar. Precis när vi nådde trappan in till skrivarhuset så small min rygg till. Sen var jag döende större delen av dagen och hjälpte städarna på skolan att samla upp lite grus med håret och mina kläder när jag låg på golvet i klassrummet i förhoppning att återfå ryggfunktionen. Det funkade ganska bra och på tåget hem (som var försenat, det var ju sol och barmark) kändes det som att det nog skulle lösa sig. Hemma var jag förutseende och snabbdammsög medan ryggen fortfarande tillät och sen läste jag ut Pölsan av Torgny Lindgren i badet. Där huserade jag de hundra sidor jag hade kvar i boken och steg sen upp röd i ansiktet (jag badar varmt) och med skrynkliga fötter. Ryggen kändes helt okej och jag dristade mig till att sitta i soffan och zappa mellan kanalerna. Det visade sig vara ett misstag och nu har jag sett de sista avsnitten av Mad Men liggandes på mage på golvet. Men det var som sagt sol idag så jag tänker att det löser sig till imorgon. Annars kommer jag börja gnälla på riktigt.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0