genom nålsögat

Jag har halkat in i det här med att vakna tidigt på morgonen igen. Det är inte hysteriskt tidigt, men fortfarande väldigt onödigt att inte kunna sova längre än till sju, halv åtta när man inte har någon tid att passa. För att matcha detta borde jag kanske lägga mig vid elva, tolv även på helgen så man får ihop sina timmar. För något år sen fastnade min dygnsrytm i att tycka att det var normalt att stiga upp vid halv sex på morgonen. Det är inte populärt om man är i ett förhållande och den andre vill sova vidare. Diskussionen som uppkommer om att man inte får föra något som helst oväsen av typen äta frukost eller läsa tidningen eftersom den andre faktiskt har jobbat hela veckan och behöver sova blir också lite skev eftersom anledningen till att man själv vaknar i soluppgången beror just på ens eget jobb. Nu är inte det ett problem längre. Katterna bryr sig inte ett dyft.

Det verkar vara antingen eller. Förra veckan beklagade jag mig över att inte somna och nu gör jag det över att jag vaknar. Slutsatsen vi kan dra av det tror jag är att detta inte är en blogg utan en klagomur. Punkt.

---