Tomt

Jag är inte arg. Jag trodde att jag skulle bli det om det kom till detta. Åtminstone upprörd. Istället är det andra adjektiv som kommer fram: Uppgiven, ledsen, besviken, sorgsen, resignerad, nedslagen, modfälld, betryckt etc. Hur blev det så? Hur tappade folket sitt vett och sans? Vad är det de hoppas uppnå? Hur? Vad för samhälle är det de vill leva i? När så många ett sådant självhat att det spiller över på allt annat? Jag förstår inte. Är glad att jag inte gör det. Jag tror på jämställdhet och lika värde för alla. Jag accepterar till och med alla de 5,7 % som blev tappade på huvudet som små. I Malmö skräms jag av att mer än var tionde invånare hatar över en tredjedel av sina medmänniskor i kommunen. Jag lever ett segregerat liv. Det blir lätt så när man studerat år efter år och bara umgåtts i akademiska kretsar. SD skulle uppskatta mig; jag håller mitt umgänge "rent". Så kan det inte vara. Så får det inte vara. Jag får höra av mig till gamla vänner som har bättre påbrå än lerig betjord.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0