Aj mitt knä
Jag är rätt bra på att gnälla, en talang jag har skulle man kunna säga, och just därför är det underligt att jag inte har påpekat statusen för mitt vänstra knä här. Jag har haft lite småont i båda knäna, men mest det vänstra, de senaste veckorna. Inget jag tänkt på vidare så, mer att det varit irriterande. Blem och Fredriks flytt uppskattades inte av knäna, inte Lisas skåpflytt heller, men det funkade fortfarande. Så på jympan i måndags kände jag att nej, det här med knäböj var ju inte någon bra idé alls faktiskt.
Det är ju nämligen så och detta är min högst sannolika gissning att alla friskisledarna inför den här terminen har varit på likformighetskurs. Vanligtvis tycker jag att passen brukar skilja sig åt ganska mycket från ledare till ledare, men inte nu längre. Alla har lagt in ungefär samma nya saker i sina pass så att man lätt glömmer vem som håller i passet om man inte ser personen. Praktiskt vid bedömningen som har skett av friskiskontrollanter på sistone antar jag. Tråkigt för oss som går på jympan. Det hade iofs inte varit något större problem om det inte varit för att favoriten hos alla har varit en oerhörd massa knäböj. Så jag som varit duktig och gått tre, fyra gånger i veckan har dödat mina knän. Överbelastning är min självdiagnos.
Så nu har jag tvingats porta mig själv från all jympa och ut och springa är det inte tal om, om det hade varit ett par grader varmare vill säga. En veckas totalvila gav jag mig samtidigt som jag påtalat mina stackars kroppsliga brister för vem helst som varit i närheten. Igår kände jag dock att det fick vara nog med slappandet, vill ju inte falla ur vanan helt nu när jag varit så duktig. Spinning blev det och det funkade bra. Efteråt pratade jag lite med Elina som också var där. Jag förklarade att jag lite ville dö och hon rekommenderade indoor walking. Så idag provade jag och nej Elina, det tar inte några gånger innan man tar ut sig totalt. Jag lyckades alldeles utmärkt med det på första försöket. Vilja-lite-dö-känslan var större än efter spinningen och kompletterades av vilja-lite-kräkas. Nu kan jag knappt resa mig ur soffan, för stor ansträngning. Sitter istället och betar av Masterchef-avsnitt och äter geléhjärtan.
Dödskänslan till trots har jag bokat in mig på ett nytt pass imorgon. Om jag inte kan röra mig imorgon finns det något som heter avbokning. Vi får helt enkelt se.
Det är ju nämligen så och detta är min högst sannolika gissning att alla friskisledarna inför den här terminen har varit på likformighetskurs. Vanligtvis tycker jag att passen brukar skilja sig åt ganska mycket från ledare till ledare, men inte nu längre. Alla har lagt in ungefär samma nya saker i sina pass så att man lätt glömmer vem som håller i passet om man inte ser personen. Praktiskt vid bedömningen som har skett av friskiskontrollanter på sistone antar jag. Tråkigt för oss som går på jympan. Det hade iofs inte varit något större problem om det inte varit för att favoriten hos alla har varit en oerhörd massa knäböj. Så jag som varit duktig och gått tre, fyra gånger i veckan har dödat mina knän. Överbelastning är min självdiagnos.
Så nu har jag tvingats porta mig själv från all jympa och ut och springa är det inte tal om, om det hade varit ett par grader varmare vill säga. En veckas totalvila gav jag mig samtidigt som jag påtalat mina stackars kroppsliga brister för vem helst som varit i närheten. Igår kände jag dock att det fick vara nog med slappandet, vill ju inte falla ur vanan helt nu när jag varit så duktig. Spinning blev det och det funkade bra. Efteråt pratade jag lite med Elina som också var där. Jag förklarade att jag lite ville dö och hon rekommenderade indoor walking. Så idag provade jag och nej Elina, det tar inte några gånger innan man tar ut sig totalt. Jag lyckades alldeles utmärkt med det på första försöket. Vilja-lite-dö-känslan var större än efter spinningen och kompletterades av vilja-lite-kräkas. Nu kan jag knappt resa mig ur soffan, för stor ansträngning. Sitter istället och betar av Masterchef-avsnitt och äter geléhjärtan.
Dödskänslan till trots har jag bokat in mig på ett nytt pass imorgon. Om jag inte kan röra mig imorgon finns det något som heter avbokning. Vi får helt enkelt se.
Kommentarer
Trackback
