Misären total

De senaste veckorna har jag undrat vad som skett när jag tittat mig i spegeln. Som tur är hinner man inte det en längre stund på morgonen när man stiger upp dryga kvarten innan man måste springa ut genom dörren, men i hissen ner till garaget och sen hem på eftermiddagen har synen som mött mig varit ett tonårsmongo*. Ett tonårsmongo med oroväckande dålig hy. Finnar och plitar över hela kinderna. Det hade jag inte ens när jag var tonåring. Inte ok. Anledningen gick mig helt förbi tills Jonas kopplade dem till att jag bytt p-piller och sen dess mongat till mig allt mer. Zoely eller nåt sånt heter dem. Inte ett tips. Såvida man inte vill känna sig som ett tonårsmongo. Och då är man inte vid sina sinnens fulla bruk. Så nu har jag bytt tillbaka till mina gamla och hoppas att det ska reda upp sig igen. Så ni behöver inte oroa er.

Samtidigt som det här intermezzot med mitt ansikte har jag varit helt invalido***. Nackspärr sen i måndags kväll. Vad jag gjort för att förtjäna detta? Inget alls. Det är bara ren ondska som fallit över mig utan anledning. Värktablettsanvändningen minskar stadigt och idag har jag bara tagit två alvedon än så länge. Förhoppningsvis kan jag somna utan att ta mer knark**** ikväll och förhoppningsvis vaknar jag inte mitt i natten av att jag har för ont för att det ska vara hanterbart nog att drömma bort. Det är en sak att man har ont, det kan man ändå hantera och avhjälpa till viss del med medicin. Det är värre med det konstanta illamåendet som följer på nackspärren.

Så den senaste veckan har jag sett ut som ett tonårsmongo och mått illa som ett preggo, utan att ha något för det eller förtjäna det. Helt meningslöst. Och orättvist. Mycket orättvist. Som för att strö salt i såren kom en ny bok i Blue Bloods-serien i min brevlåda idag, men inte den som är nästa i serien utan den efter. Så jag har en bok jag inte kan, men väldigt gärna vill, läsa. Och min nacke gör ont. Och min hy är kaiko. Inte ok.

*För den som är efterbliven** vill jag bara påpeka att jag med mongo inte syftar på de med Down's syndrom. Inte heller på dem från Mongoliet, för dem vet jag verkligen inte mycket om mer än att de tydligen ser ut som att de har kromosomfel.
**Med efterbliven menar jag inte en person med utvecklingsstörning, utan bara någon som saknar grundläggande slutledningsförmåga och är lite korkad och tror att jag är knäpp. Det kan den som har utvecklingsstörning också sakna, men det är inte så av nödvändighet.
***Inte invalido som i Sällskapsresan, jag är inte full dygnet runt isf hade det kunnat vara anledningen till hyn också, utan invalido som lite handikappad.
****Med knark menar jag inte olagliga medel utan receptfria piller från apoteket*****. Jag har inte ens rört mina citodon trots att jag varit frestad.
*****Med apoteket menar jag inte nödvändigtvis den statliga kedjan. Det kan vara vilken som. Jag håller inte reda på exakt var jag köper mina mediciner så länge det inte är skitp-piller som Zoely som inte går att få tag på på vanliga apotek om man inte beställer dem.



Citykliniken - för dig som inte vill ha vård

Vi fortsätter med klaget. Det är ändå det jag gör bäst. Jag kom med i en studie om MS på Karolinska och fyllde i enkäten ordentligt och skickade iväg. Några veckor senare får jag ett mejl där de ber en lämna blodprov också. Så jag får hemskickat ett kuvert med provrör och instruktioner. Klart och tydligt står det att det går bra att besöka vilken vårdcentral som helst utan att beställa tid eftersom man har en remiss för provtagning. Problemet är bara att detta måste göras måndag till torsdag. Nu jobbar ju jag dagtid så det är inte helt lätt att komma ifrån. Idag dock hade jag lite tid på eftermiddagen efter att vi hade haft julbord med jobbet. Så jag beger mig sonika till Citykliniken vid Hansa, ett praktiskt stopp på väg ut i julklappshysterin. Och därinne får jag stå. Nu var klockan visserligen en del, men när jag kom var hon fortfarande före fyra och de stängde fem, borde ju inte vara några problem tycker man. Efter 25 minuter utan att någon dyker upp i receptionen eller på annat vis uppmärksammar mig när jag försöker vinka till mig dem lämnar jag stället.

Till saken hör också att jag hemma har sparat en blankett från just Citykliniken om byte till deras vårdcentral i vh. Praktiskt tänkte jag när jag fick den i brevlådan eftersom jag tidigare gått på Södervärn och det ju är en bit härifrån. Nu kan de glömma det. Det vårdvalet åker i papperskorgen.



Är det hyacinterna?

Jag har nyst allt som oftast på sistone och nu när vi satt i soffan och jag andades tungt och beklagade mig över att jag var täppt, men inte i näsan utan liksom ovanför, som på sommaren när det är en mass apollen i luften och luftrören bara dör igen, slog det mig. Det är hyacinterna som vill mig illa. Jag menar, granen är ju död sen ett tag, blir lätt så om man glömmer vattna en dag där i början, och amaryillisarna är fortfarande bara knoppar. När jag är på jobbet känner jag inte någonting. Bara hemma som det där med att andas inte går så bra. Hyacinterna alltså. Jag blev Pan i testet på facebook, har det med det att göra? Vad är kopplingen mellan hyacinter och Pan i grekisk mytologi? Det är nog så. Taskigt att jag ska straffas för något som hänt för så längesen.



Bara lite gnäll i vanlig ordning

Jag tycker synd om mig själv - magsjuk. Det finns några troliga förklaringar till detta:
  1. Min keldasoppa ville mig illa på lunchen.
  2. Raffaele ville mig illa och förgiftade chokladtomten han gav mig.
  3. Mannen, som släppte såna rökare att sjalen inte var över ansiktet enbart för kylan eller maskering, framför oss på fotbollen igår inte var helt frisk och smittade mig eftersom han ville mig illa.
  4. Någon annan har smittat mig för att den vill mig illa.

Välj själv det troligaste scenariot.

 



Min sjuka bil

En dag i Nice, nej i Cannes var jag faktiskt, tog min bok La Délicatesse plötsligt slut där jag låg på stranden. Trist tyckte jag som inte hade med mig någon mer bok för dagen. Dessutom en väldigt bra bok. Rekommenderas. Såg nu också att den kommer som film nästa år med Audrey Tautou i huvudrollen. Nu vet jag inte vad jag tycker om just den detaljen eftersom jag inte brukar vara så förtjust i henne eftersom det ofta av oklar anledning måste vara så puttinuttigt så fort hon kommer upp i rutan.

Iaf. Jag låg på stranden och min bok var slut så jag plockade fram el telefono och skulle lyssna på musik istället. Såg då att jag hade ett missat samtal från Jonas, vilket jag dock inte lade så stor vikt vid utan antog att han gjort en felringning. Mitt när jag lyssnade på Maggio eller vad det kan ha varit fick jag dock ett mess där han ville att jag skulle ringa upp. Aldrig en bra grej.

Jag hade som den goda människa jag är lånat ut min lille bil till honom medan jag var borta. Redan andra dagen visade han sig då ha missbrukat mitt förtroende skulle man kunna hävda om man vill, men det är inte säkert att det är riktigt korrekt dock. Iaf hade fläktremmen gått paj och bilen var lite förlamad skulle man kunna säga, gravt funktionshindrad åtminstone. Han tog dock sitt ansvar och kallade in bror sin och bogserade min stackars bil till bilsjukhuset. Och sen kostade det en massa pengar eftersom vattenpumpen också slagit bakut och egentligen var själva orsaken till haveriet. Där redde bilmarodören Jonas dock upp situationen och såg till att jag fick det på goodwill pga fabrikationsfel så jag klarade mig undan med strax under 2000 för sjukhusvistelsen. Mycket billigare än när miseknisarna ska in för minsta lilla service som inte bara är en spruta. Vaccinationer är iofs väldigt dyra historier efter min erfarenhet och något jag därför slutat med. Katterna blir bara smittade av annat i väntrummet och sen får man lägga in dem och då är det tusentals kronor per dygn. De är friska nu iaf. Eller inte Nymfen så klart, men hon mår bra. Och det gör bilen med så slutet gott, allting gott.


Ja, nä människan i bakgrunden vet jag inte vem det är. Hon får vara med ändå.



När det var synd om mig

Det var väldigt synd om mig för bara någon vecka sen. Först var det en stekel som flög innanför min blus och dödade min rygg med sina stick. Skabbiga minivarbett. Inte fräscht. Sen förra veckan eller om det var förrförra kliade jag mig på benet och vad hittade jag då där? Jo en stor torkad varklump. Något jäkeldjur hade bitit mig på benet, på två ställen. Inte ok.



Ni ser. Inte bra alls. Tog över en vecka innan de var borta. Under den tiden hann mina kolleger börja stressa upp mig allt mer. De tittade på de äckliga betten och började prata fästingar, borrelia och TBE. Inte trevligt alls. Och eftersom jag haft borrelia ett par gånger lät det inte orimligt alls heller.

Jag har väl berättat om när jag fick det när jag var typ åtta? Vi var på semester i Europa. Sex pers i en Mazda E2000. Jag fick åka baklänges större delen av vägen av oklar anledning. En var iofs att Shitty och Fulle var så små att de satt i barnstolar. Fulle var söt, men lite tjatig. Favoritleken var att härma djurläten där fisk var det populäraste från vår sida. Tyst och skönt. Annars använde han sitt bristande ordförråd till att gång på gång säga "Fabbo låna den. Vatten".

Iaf. Jag fick antibiotika mot den onda fästingen som attackerat mig. Eftersom jag är en tönt tål jag inte penicillin och eftersom jag var en supertönt kunde jag inte svälja tabletter utan fick flytande abboticin. Flytande medicin till att börja med är ju äckligt, men tänk då att den är trögflytande och vit. Inte bra alls. Jag tyckte det var så äckligt att jag kräktes upp den regelbundet. Och då var jag tvungen att svälja skiten igen.

Daniel visade sig från sin bästa sida i det och bredde marmeladmackor på fluffigt franskbröd att äta direkt efter jag svalt så att jag skulle behålla medicinen. Jag försökte slippa medicin, men den gick inte för då förklarade mamma att jag skulle hamna på sjukhus och dö. Där visade Shitty sin sanna sida: "Om Teresa dör, får jag hennes rum då?". Skitunge.

Så nu när jag var biten igen och mina kolleger stressade mig blev jag nervös. Jag kan visserligen svälja tabletter nuförtiden, men ändå. Fast jag tror att det är lugnt. Betten är nästan borta nu. Så jag kan andas ut.


Knark till farfar

Jag var hos farmor och farfar idag. Hon ringde igår och visste inte hur det skullle gå eftersom hon skulle till sjukhuset på eftermiddagen och var osäker på hur lång tid det skulle ta. Jag sade att jag kunde komma lite senare istället. Inte så svårt att lösa. Hennes doktor på vårdcentralen hade skickat vidare henne till hematologen för vidare provtagning varpå farmor hade stressat upp sig och blivit övertygad om att hon hade akut leukemi och skulle dö inom tre månader. När hon nu var på återbesök visade det sig att så inte var fallet. Essentiell trombocytos hade hon. Mycket bättre än leukemi att ha för många blodplättar. Av broschyren hon fått att döma lät det inte så farligt om man tog medicin iaf.

Farmor var ovanligt pigg och dansade omkring flera gånger under kvällen. Farfar betydligt tröttare. Konstant trötthet. Jag föreslog att han skulle tjacka lite amfetamin. Farmor var mer inne på hasch först. Jag förklarade att det knappast skulle göra honom piggare. Kokain kanske sade jag. Farmors nästa var morfin. Också ett dåligt förslag. Hon har inte så bra koll på knarket hon. Syra tipsade jag om då. Farmor visste inte riktigt vad det var och föreslog att han skulle tugga kat. Då blandade farfar sig i diskussionen och tyckte att han skulle åka till Malmö och hämta en av mina katter att tugga på. Jag tyckte det lät bra.



Nackspärr

Jag nämnde min nackspärr i förra inlägget och den som träffat mig de senaste dagarna har inte kunnat undgå att höra mig beklaga mig. I torsdags kändes det som att jag skulle dö lite smått. Det gjorde jag inte. Däremot var jag inte fullt så konversabel som vanligt, hade lite svårt att koncentrera hjärnverksamheten från annat än "aj aj aj, kanske om jag sätter mig så här, aj aj aj, om jag lutar huvudet så, aj aj aj, om jag försöker sträcka ut nacken lite, aj aj aj, hjäper det om jag masserar konstant, aj aj aj, det kanske är dumt att massera själv om man då sträcker mer kanske, aj aj aj, får be om massage istället, aj aj aj, det hjälper ju inte mer än i stunden, aj aj aj,". Så lät det i mitt huvud. (Ett förtydligande bara, smått dö har inte med lilla döden att göra, bara så ni vet, finns gränser för vad jag delar med mig.)

På fredagen var nacken lite bättre, men inte tillräckligt för att vara trafiksäker nog att cykla till jobbet. Det hade varit lite trist att bli påkörd bara för att man inte kan vrida huvudet ordentligt. Det blev buss istället. Efter någon timme insåg jag att det här med att ha ont i nacken ner över axlar och rygg är en dålig kombination med att sitta och pilla i indesign en hel dag. Jag tar sällan värktabletter om jag inte har huvudvärk, men här insåg jag att om jag inte gjorde det var det bara att sätta sig på bussen hem igen och lägga sig på rygg på golvet. Mitt golv brukar vara ganska rent bortsett från alla katthår som skrällena aldrig städar undan efter sig så det hade väl varit okej. Att katterna garanterat skulle komma och buffa på mig var jag dock mindre sugen på. Så alvedon blev det. Just alvedon eftersom det var vad jag hade i väskan. Arbetsdagen blev därmed dräglig. Hemma, bubbel med Cissi och Elias. Masserade in någon smärtstillande gel jag lånade av Cissi till något annat jag inte minns en gång. Jag märkte ingen skillnad. Efter ett par timmar somnade jag.

Idag bättre igen. I några timmar. Jag ser ett mönster. Nacken vill inte att jag lämnar sängen. Imorgon kanske jag lyssnar på den lite längre. Idag var jag för rastlös där vid åttasnåret. Måste lära mig sova. Har ni haft migrän? Om man har det så vet man precis hur det där illamåendet som smyger sig på en känns. Det är liksom en dov, matt känsla som lägger sig över huvud och mage. Påminner lite om ifall man inte har ätit på hela dan och i snabb följd hinkar i sig fyra, fem koppar kaffe och sen lite vill kräkas. Ungefär så. Det illamåendet känner jag nu iaf, pga en jäkla nackspärr. Det är så onödigt.

Ganska sugen på att gå och lägga mig är jag, men Blem och Cissi ska hit och få mat så det känns som en tvekcam idé. Får bli att proppa i sig lite ipren eller något. Kass. Maten blir nog bra iaf. Cissi skulle fixa någon förrätt med räkor och jag ska göra en sallad med anka. Har förberett en dressing med fisksås, saft från apelsin och lime, ingefära, chili och sesamolja. Tror det blir bra. Nu som sagt till medicinlådan så att jag fixar att dammsuga så att damerna inte flyttar ut på balkongen av allergichock. Det må ha varit vårigt i luften idag, men inte tillräckligt för att äta utomhus.




Aj mitt knä

Jag är rätt bra på att gnälla, en talang jag har skulle man kunna säga, och just därför är det underligt att jag inte har påpekat statusen för mitt vänstra knä här. Jag har haft lite småont i båda knäna, men mest det vänstra, de senaste veckorna. Inget jag tänkt på vidare så, mer att det varit irriterande. Blem och Fredriks flytt uppskattades inte av knäna, inte Lisas skåpflytt heller, men det funkade fortfarande. Så på jympan i måndags kände jag att nej, det här med knäböj var ju inte någon bra idé alls faktiskt.

Det är ju nämligen så och detta är min högst sannolika gissning att alla friskisledarna inför den här terminen har varit på likformighetskurs. Vanligtvis tycker jag att passen brukar skilja sig åt ganska mycket från ledare till ledare, men inte nu längre. Alla har lagt in ungefär samma nya saker i sina pass så att man lätt glömmer vem som håller i passet om man inte ser personen. Praktiskt vid bedömningen som har skett av friskiskontrollanter på sistone antar jag. Tråkigt för oss som går på jympan. Det hade iofs inte varit något större problem om det inte varit för att favoriten hos alla har varit en oerhörd massa knäböj. Så jag som varit duktig och gått tre, fyra gånger i veckan har dödat mina knän. Överbelastning är min självdiagnos.

Så nu har jag tvingats porta mig själv från all jympa och ut och springa är det inte tal om, om det hade varit ett par grader varmare vill säga. En veckas totalvila gav jag mig samtidigt som jag påtalat mina stackars kroppsliga brister för vem helst som varit i närheten. Igår kände jag dock att det fick vara nog med slappandet, vill ju inte falla ur vanan helt nu när jag varit så duktig. Spinning blev det och det funkade bra. Efteråt pratade jag lite med Elina som också var där. Jag förklarade att jag lite ville dö och hon rekommenderade indoor walking. Så idag provade jag och nej Elina, det tar inte några gånger innan man tar ut sig totalt. Jag lyckades alldeles utmärkt med det på första försöket. Vilja-lite-dö-känslan var större än efter spinningen och kompletterades av vilja-lite-kräkas. Nu kan jag knappt resa mig ur soffan, för stor ansträngning. Sitter istället och betar av Masterchef-avsnitt och äter geléhjärtan.
Dödskänslan till trots har jag bokat in mig på ett nytt pass imorgon. Om jag inte kan röra mig imorgon finns det något som heter avbokning. Vi får helt enkelt se.



Läkemedelsdebatt som utmålar kvinnor som mähän

Receptfria läkemedel med värktabletter i spetsen är på tapeten. Tidningarna upplåter nyhetsplats åt artiklar, debattinlägg, krönikor och på nätversionerna även olika quiz och bildspel framför allt om hur unga kvinnor överkonsumerar värktabletter. Berättelser om kvinnor som tagit livet av sig medelst paracetamol ( t ex alvedon och panodil) tillmäts stor betydelse för felaktigheten i att dessa preparat säljs förhållandevis fritt på marknaden. Andra skräckhistorier handlar om långtgående leverskador. Lösningen som gång efter annan läggs fram är att försvåra försäljning och tillgänglighet av värktabletter samt att höja åldersgränsen.

Jag skulle säga att dessa larmrapporter som det så vackert kallas fokuserar på fel saker. Genom att peka ut tonårstjejer som tagandes medicin mot "allt" i brist på bättre vetande framställs de som kortsiktigt tänkande och korkade. Det är också konsumtionen som är problemet i tidningarna, inte hur kvinnorna mår. De bakomliggande orsakerna är i vanlig ordning underställt marknaden, för här är det marknaden och avregleringen som är problemet, inte kvinnors hälsotillstånd. Ingenstans har jag än så länge läst om hur användningen i denna grupp har förändrats sedan just avregleringen. Har den i sig förändrat beteendet eller har den hjälpt de som behöver hjälp?

Nu när jag fick citodon utskrivet för ett par veckor sen var det det bästa som hänt på oerhört länge. Med det verkligen inte sagt att jag tycker att det skulle gå att köpa fritt på närlivset. Däremot kan jag undra varför jag aldrig fått det eller liknande utskrivet när jag har uppsökt vårdcentral för återkommande migränproblem när jag var yngre. Är det bättre att tvingas sjukskriva sig och bli totalt utslagen dagen man drabbas av det och vara helt slut dagen efter av utmattning? I min erfarenhet är det inte som att läkare är särskilt villiga att skriva ut medicin överhuvudtaget. Om man har magkatarr som håller en vaken hela natten i kramper i magen får man skylla sig själv för att man har en känsligare mage än andra i samma situation.

Jag kommer också ihåg en gång när jag var 14. Mamma jobbade i Kiruna och pappa hade nattskift på ett boende. En natt fick jag den värsta mensvärk jag någonsin haft och förhoppningsvis någonsin kommer att få. (Jag tycker synd om de som drabbas av det ofta, de är fler än man tror och många just unga tjejer.) Iaf så kunde jag inte sova överhuvudtaget på hela natten för att det gjorde så ont. Jag ringde pappa och bad honom köpa med sig värktabletter på vägen hem från jobbet. Han försökte, men det gick inte eftersom apoteken inte öppnade förrän vid tio och då var han tvungen att sova om han skulle kunna jobba nästa eftermiddag och natt. Tänk så mycket bättre om bensinmackarna hade haft det i sitt sortiment då! Men icke.

Unga kvinnor tar alltså för mycket värkstillande medicin. Det framställs som ett okynnesätande där alla möjliga åkommor behandlas i tablettform. Huvudvärk och mensvärk läggs fram som hyfsat godkända skäl, men pekpinnarna är också framme. Kvinnorna har egentligen inte tillräckligt ont för att tillåtas rätten att kväsa smärtan. Vad man verkligen förfasar sig över, och med viss rätta, är att värktabletterna också tas mot stress, sömnbrist och övervikt. Den gemensamma nämnaren skulle jag säga i alla dessa, utom mensvärk, är den psykiska ohälsan. Kvinnorna mår uppenbarligen inte bra och här är också bevisen. I artiklarna fokuseras dock som jag tidigare skrev på okunnigheten hos kvinnorna om mediciners effekter och biverkningar snarare än användarnas hälsotillstånd.

Om någon vill ta livet av sig med tabletter kommer den med största sannolikhet att göra det även om det är lite svårare att få tag på dem. Efter min erfarenhet brukar personer som försöker begå självmord genom överdos av medicin inte vilja det i slutändan, utan ser det som det klassiska ropet på hjälp. Andra har ångrat sig och kunnat kontakta sjukvården eller en vän innan de slagits ut för gott. Visst kan det ge livslånga skador på kroppen, men är ändå ett förhållandevis milt sätt att nästan dö eftersom deras liv kunnat räddas. De som faktiskt dör av att ha svalt alla piller de kunnat få tag på tror jag mycket väl hade kunnat hoppa framför ett tåg också. De har en helt annan motivation och skulle inte tillåta ett sådant bakslag som överlevnad.

För att avsluta tycker jag att det visserligen är bra att en debatt om värktabletter och användningen av dem förs, men att innan vissa målgrupper utmålas som mähän se till varför det skett en ökning inom just den gruppen. Är det enbart en fråga om utökad reklam som riktar sig till kvinnor vilket är lätt att få uppfattningen av i tidningarna eller handlar det om att de faktiskt mår allt sämre psykiskt och då varför är det så och hur kan vi vända trenden?



Farbror googledoktor

Nu kan man tycka att jag är lite tjatig som skriver ännu ett inlägg om min urinvägsinfektion, men jag känner bara att jag vill dela med mig av googledoktorn jag kom till idag. Efter att ha suttit i väntrummet i lite drygt en och en halv timme (2/3 av Mäktig tussilago hann jag läsa) fick jag komma in och bla bla bla. Så kom man till det intressanta ämnet furadantin. Det är tydligen ett av världens värsta gifter. Behram förklarade på dansksvenska (något mer var inblandat, vad vet jag dock inte) att han och överläkaren hade diskuterat att de absolut inte skulle skriva ut just detta. Jag var naturligtvis skeptisk. Men nej nej, risken för att drabbas av neuropati var för stor. Det var här google kom in i bilden. Han ville övertyga mig genom att plocka fram vetenskapliga artiklar om neuropati och furadantin. Jag såg lika tveksam ut hela tiden. Han verkade dock uppriktigt bekymrad.

Det var nära att jag fick över honom på min sida när han kollade odlingarna på mina senaste urinvägsinfektioner, alla med resistenta bakterier mot trimetoprim. Han fortsatte dock argumentera efter en stunds betänketid. Intressant nog var det enda han kunde komma på som var värre än denna medicin den de funderade på att ge mig när jag hade en infektion för något år sen som inte gick över. Den gången var det flera läkare som konfererade och var också inne på att ge mig penicillin under övervakning. De var dock alla ense om att undvika den där medicinen jag inte kommer ihåg namnet på. Då slutade det med att jag fick furadantin en vecka till och om det inte blev bättre då skulle de överväga de andra alternativen igen.

Idag iaf nådde vi en kompromiss. Om odlingen (de ville inte göra odling utan läkarens ordination på labbet när jag bad dem vilket irriterade Behram, men jag fick dem att spara urin tills jag kom in med en lapp från honom) visar på resistens så får jag furadantin, annars trimetoprim i tio dagar, dvs en vecka längre än en vanlig kur. Vad som gjorde att jag gick med på detta alternativ var att han fick in att kvinnor alltför ofta underbehandlas för smärta och skrev in citodon på mitt recept också. Varför har jag aldrig fått det förut? Det är ju fantastiskt! Nu finns det ju en chans att man ska kunna sova också! De här ickepenicillinerna tar efter min erfarenhet längre tid att verka vilket naturligtvis innebär att det gör alldeles för ont alldeles för länge. Nu är jag iaf dödstrött. Men men, inte mycket att be för, vi har ett quiz att vinna och det tänker jag inte missa.



Fick tid

Så ringde de plötsligt nu ändå. Och hon jag talade med var trevlig om än först lite skeptisk så som de alltid är. Men vid det här laget har jag lärt mig att parera deras frågor så att jag får en tid om det finns minsta lilla lucka i tidbokningsschemat. Ett tips är att påpeka hur många gånger man haft urinvägsinfektion eller triumfkortet jag har nu att det gjordes en utredning på mig i våras. Oerhört effektivt.

Så framåt eftermiddagen kommer jag att kunna ta mitt första piller efter att ha förklarat för läkaren att nej, trimetoprim ska de inte ge mig eftersom jag de senaste hur många gångerna som helst jag fått det haft resistens mot det. Ibland kan det krävas lite trixande för det. De tror mig inte helt enkelt.  Då brukar jag be dem kolla min journal så att de kan se resultatet av de få men ändå odlingar som har gjorts på mig. Det funkar i regel bättre och jag får furadantin utskrivet.

En läkare som jag avskyr vägrade dock skriva ut annat till mig en gång. Två dagar senare ringde hon upp och meddelade att odlingen visat på resistens. Jo, det visste jag ju eftersom jag inte blivit tillräckligt mycket bättre. Hon envisades dock med att argumentera för sin sak och att trimetoprim visst var mycket bättre än furadantin. Jag menade på att det inte är det mot resistenta bakterier. Till slut fick jag iaf recept på furadantin. Men visst, hon har en poäng. Furadantin är nummer fyra på effektivitetsskalan enligt en doktor jag pratade med när jag var på urinvägsinfektionsbesök. De två första är olika penicilliner. Jag är dock allergisk mot det töntigt och i många fall opraktiskt nog. Sen kommer iaf trimetoprim och därefter då furadantin. Om man inte har resistenta bakterier är trimetoprim ett bättre val. Nu brukar ju jag som sagt ha det dock. Helt ointressant för andra mig. Särskilt just nu. Men så är det.



Ickemöte med vården

Så vaknar jag vid fyratiden på morgonen, går och kissar och inser att japp, det är dags igen. Uppehållet har varit långt, men nu är det urinvägsinfektion som gäller igen. Jag tror att det var någon gång i vintras sist. Helt otroligt när jag tänker på det. Hur har jag lyckats slippa undan så pass länge? Vanligtvis får jag det ju åtminstone tre, fyra gånger om året. Underligt, men endast positivt.

Om jag ska vara helt ärlig var det inte en överraskning. Jag hade känt lite halvsymptom under helgen, men hoppades på att det snarare var vätskebrist än infektion jag märkte av. Det var det inte. Så då när jag vaknade hade den hunnit utvecklas så där fint så att man önskar att man hade varit någon helt annanstans i någon helt annan kropp. För den som inte är så insatt så är den där känslan precis innan bakterierna tar fäste i njurarna som så att det är en pulserande kramp i underlivet samtidigt som det skär in i i en och man tror att man måste kissa konstant. Det gjorde alltså så pass ont att somna om var en omöjlighet. Efter ett par timmar slog det mig att jag kunde ta värktabletter så då gjorde jag det och då försvann den värsta krampkänslan iaf.

Klockan prick 8.00 ringde jag vårdcentralen för att boka tid. Lättare sagt än gjort. Eller först var det lätt. Hela den delen där de brukar vilja att man uppger personnummer och frågar om man vill bli återuppringd hoppades över och jag hamnade direkt på plats nummer nio i kön. Efter 20 minuter närmade jag mig och hade nummer två. Nummer två tog lång tid. Sen trodde jag att jag skulle få höra att det var dags för placering nummer ett i kön. Det var fel. Vad den förinspelade rösten ahde att säga vara att det var ovanligt många som ringde nu och att jag skulle försöka senare. Och sen ett klick i örat. Bortkopplad. Tack, hemskt mycket tack. Urinvägsinfektionen hade inte mirakulöst försvunnit under denna stund så jag ringde upp igen och denna gång fick jag slå in mina siffror. Nummer två hade jag än en gång, men vis av erfarenheten valde jag denna gång eftersom valet kom återuppringning. Det var snart en timme sen och telefonen är tystare än en stum persons stämma. Blir nog jourcentralen ikväll på den.




Svaga hjärtan igen

I torsdags hade jag en tanke om att jag skulle ta en sväng till Lund och hälsa på farmor och farfar framåt eftermiddag kvällen. Så ringde pappa på förmiddagen och då hade farfar åkt in på akuten för förmodad hjärtinfarkt. Han var på vårdcentralen för några rutinkontroller när sköterskan tyckte att det var lite vajsing på EKG:t. Han menade naturligtvis på att han kunde cykla dit, cykeln stod ju utanför och allt. Det godkändes av naturliga skäl inte och han placerades i en taxi istället. Eftersom han överhuvudtaget bara har med sig sin mobil när han åker buss längre sträckor dröjde det närmare två timmar från att han kom till vårdcentralen tills han kom åt att ringa farmor som hysterisk ringde pappa som ringde mig som ringde mina syskon. Sen tog jag bussen in och hängde med farmor. Pappa gjorde ärenden åt gamlingarna och jag valde bort att se en dvd farmor fått där de visar hur hennes bypassoperation ska gå till. Om jag inte kan se när de sticker in en nål i mig eller ens ett djur på tv känner jag spontant att det hade varit en dålig idé. Sen visade det sig att farfar inte alls hade fått en infarkt, utan bara att han har lite konstig hjärtrytm eller något. Så då hämtade pappa upp honom och sen åt Venantarna en "riktig festmåltid" bestående av falafelrulle. Både farmor och farfar var omåttligt imponerade av detta nya påfund.

Slutsats från torsdagen: Farmor har klent hjärta och farfar klena nerver. Så kan det vara.



Svaga hjärtan

Min farmor ringde och grät. Hon ska få en pacemaker och är rädd. Operationen är några dagar före hennes 87-årsdag. 87-årsdag! Jag försökte lugna henne och mot slutet av samtalet grät hon inte längre utan stressade över att det inte skulle bli något födelsedagsfirande nu eftersom hon skulle vara på sjukhuset då. Jag menade att det kunde vi lägga vid advent när hon kommit på benen igen. Det tyckte hon var en bra idé. Hon pratade inte heller om att jag skulle ta hand om farfar om hon inte klarade operationen så som hon gjorde när det bara handlade om ballongsprängning. Fokus har alltså gått från honom till henne. Sunt, men gör inte henne gladare tyvärr.



Botemedel mot cancer

Jag hade svårt att somna för några kvällar sen så jag tänkte att jag skulle läsa det tråkigaste jag kunde komma på. Telefonkatalog har man ju inte längre och att plocka fram datorn är livsfarligt så jag tänkte att en bipacksedel måste vara den optimala lektyren. Och det var inte särskilt upplyftande läsning. Inte förrän jag kom till "Yasminelle och cancer". Det visade sig att "Förekomsten av brösttumörer avtar gradvis efter avslutad behandling med kombinerade hormonella preventivmedel." Så om man hittar en knöl i bröstet är det bara att börja snacka på p-piller ett tag så försvinner den när man slutar igen. Praktiskt.



Döda kroppsdelar

Det händer att Bo har rätt. Det är naturligtvis inte ofta eftersom man inte ger honom tillfälle till det i onödan. Inte för att han är störig och hånar en för det så som jag skulle göra, men ändå. Nu inser jag dock att så är fallet. I ungefär ett och ett halvt år har han lite då och då påpekat att jag bör skaffa mig ett externt tangentbord till datorn. Hans skäl har varit att man dödar ryggen annars. Det är naturligtvis korrekt, särskilt om man som jag i regel skriver halvliggandes/sittandes i soffan. Det är dock inte det som gör att jag ser en poäng i hans åsikt. Nej, det är snarare det här att min vänstra handled har dött. Så nu har jag lindat den så gott jag kunnat (vilket är ganska halvdant) och kan med lite god vilja skriva ändå. Så länge handleden är helt stilla och inte böjs går det bra. Nu är det så klart inte det lättaste, men om man bara skriver med en hand går det bättre. Om man bortser från hastigheten på skrivandet då. Det löser sig. Snart är jag klar med den här översättningen av hittepå också. Då kan jag skriva för hand så länge. Disken mår också bra i köket, den står fint där.



När Shitty ville att jag skulle dö

Var femte fästing bär på borrelia skriver Sydsvenskan. Det är knappast en nyhet att spindeldjur är livsfarliga; det vet vi sen gammalt. När jag hängde i Lomma i april föll världens blodfylldaste fästing av katt. Jag trampade ihjäl den. Blem, rädd för det gigantiska blodpölen, vågade sig knappt ut i trädgården igen efter det. Så vi gick en sväng åt havet och hamnen till istället. När vi kom tillbaka till huset syntes inget blod på min sko längre.

Jag har haft borrelia, två gånger till och med tror jag. Jag fick hem en enkät att fylla i när jag var femton. Det skulle vara till någon studie. Jag var en dålig människa och svarade inte. Det kom inte heller någon påminnelse om det så de var nog inte så angelägna om svar. Att jag inte satte mig och kryssade i små rutor och skrev små fina svar berodde på att jag inte hade en aning vad jag skulle svara eftersom jag varit för liten när jag haft det. Då skulle man kunna ta sina föräldrar till hjälp kan man tänka, men mamma var i Kiruna och tittade på midnattssol och sen dygnet-runt-sol och pappa hade helt enkelt inte en aning. Så det blev inte så mycket med det.

Vad jag skulle komma till var att en av gångerna en ond fästing hade bitit mig var strax innan vi skulle åka på bilsemester i Europa när jag var åtta, nio nåt. Eftersom jag inte tål penicillin fick jag abboticin. Abboticin är Guds gåva till otrogna - det är så äckligt att det inte går att svälja nästan. Och nej, tabletter kunder jag inte svälja då, det lärde jag mig knappt förrän jag började äta p-piller. Då fanns det ett betydligt större incitament. Iaf, jag kräktes upp denna vita, trögflytande medicin ett flertal gånger. Då tvingades jag dricka det en gång till. Daniel var snäll ibland och gjorde marmeladmacka till mig att äta direkt efter så smaken skulle försvinna. Det var en bra metod. Jag tror att om mina föräldrar hade gett mig godis efteråt hade det funkat bättre också. Det ska jag komma ihåg om jag får barn som inte kan ta medicin som normala människor en dag. Jag försökte naturligtvis slippa ta kräkmedlet, jag mådde ju bra, men mamma och pappa ville inte riskera att jag skulle få hjärnihinneinflammation och förklarade helt enkelt att jag kunde dö om jag inte svalde snällt. Både första gången och andra efter att jag hade kräkt. Shitty såg inte till mitt bästa på samma sätt. Istället frågade hon: - Om Teresa dör, får jag hennes rum då?

Shitty, om jag dör är du välkommen att ta över mitt kontrakt på lägenheten, men rummet jag hade då, det hade du aldrig fått.



Blod

Jag skrev precis om svett så det här blir i lite fel ordning. Tårarna får komma sist iaf.

Allt på sin plats. Till exempel ska blod hålla sig i blodomloppet. På sin höjd kan det accepteras vid mens. Eller ibland kan det vara väldigt välkommet just vid/med mens. Men sånt slarvande ska man inte hålla på med att den lättnaden ska behöva infinna sig. Det är onödigt. Finns massor av människor som gärna påpekar det. Det där med slarvande alltså. Inte till mig vad jag hört iofs. Men på Cissis fest i fredags var det en osympatisk dam som tyckte det var på sin plats att påpeka för en man att om han skulle ligga med tjejen han hade på g, skulle han se till att använda kondom. Mycket underligt uttalande. Särskilt som hon inte har en aning om hur den andra tjejen ligger. Om jag kände mig underlägsen i ett sammanhang hoppas jag verkligen att jag inte tar till såna korkade metoder att försöka höja mig.

Vad jag skulle komma till med det där blodet är iaf att min magkatarr verkar ha bättrat sig ganska bra nu. Kräks inget blod alls och det gör inte ont när jag äter. Eller dricker öl vilket jag provade på igår. Eller vin vilket jag provade på i förrgår. Vädigt moderata mängder båda gångerna dock. Fortfarande öm om man trycker mot magsäcken å andra sidan. Får försöka hålla det på en rimlig nivå på Hasslö i helgen.




Ickevetande

Jag följde med en kompis till KK för en undersökning i förmiddags. Medan jag väntade på henne hörde jag hur en man frågade efter sin fru:

- Vet du vart hon skulle?
- Nej.
- Ok, hon skulle inte hit till dagvården iaf. Vet du vad hon skulle göra?
- Nej. Detta är jävligt irriterande. Ingen vet nånting.

Precis..



Tidigare inlägg
RSS 2.0