Långa bollar på någon annan än mig.

Jag tillhör dem som är rädd för bollar och duckar när en förflugen boll passerar mig med ett par meters marginal. Det är väldigt töntigt, men jag föredrar att se det som självbevarelsedrift. Ingen risk för brutna näsben av flygande föremål när det gäller mig inte. Om jag någonsin hävdar det, var skeptiska.

Jag kan raljera om att jag är tönn med detta, men Rebecca har fått på svart och vitt att hon aldrig ska behöva hantera en boll. När hon gick i mellanstadiet eller högstadiet, hon är lite osäker på tiden här, men det var tidigt tidigt 90-tal. I kafeterian på skolan jobbade Henke Larsson och ibland vickade han som idrottslärare (eller gympalärare sade man väl då). Alla flickorna var förtjusta i honom och hans rasta. För att komma till saken så försökte han hjälpa Rebecca att komma över sin aversion mot bollar. Det gick sådär och till slut förklarade han att han hoppades att hon aldrig skulle vara i närheten av en boll igen. Det är en bra ursäkt för att slippa undan fotbollsspelande på midsommar. Jag hade gärna haft en liknande.


Jo, han var ju lite söt på den tiden.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0