Harry Potter: The Deathly Hallows Part 2

Så var det dags för finalen. Den uppmärksamme ser direkt att det har blivit ett litet diskret hopp från Azkaban hit. Det beror på många saker, bland annat att jag somnade någon film och att jag haft bättre saker för mig någon gång än att att återberätta. Det kanske kommer senare, vi får se.

Nu var det i alla fall tid för upplösningen av denna rafflande historia om den svartsjuke och tjurige rödhättan Ron, den i de första filmerna överbrighta men sen alltmer bara unga kvinnan i trion med bara ett ansiktsuttryck Hermione och huvudpersonen den tursamme och fantasilöse (hallå, han använder typ bara två trollformler, svårt att förstå att det är han eller avvärja vad han ska hitta på) Harry. Tre gnällpottor som försöker vinna mot ondskan.

Ett problem med det här återberättandet är naturligtvis att jag lätt blandar ihop del ett med tvåan och inte riktigt vet när vilka skeenden påbörjas och avslutas så jag skippar det mesta därmed. Draco räddade ju livet på Harry genom att inte avslöja hans identitet i ettan så Harry räddar hans i tvåan och därefter räddar Dracos mamma Harrys liv genom att inte avslöja att han lever för Voldemort. Alltså står Harry nu i tacksamhets/livsskuld till Malfoys. Det är inget man hänger upp sig på i berättelsen utan det antas vara jämnt där. Kass.

Annars så hånglar Harry och Hermione, typ som att de är de två sista människorna på jorden och därför måste ge det en chans. Inte så hett någonstans. Istället blir det Ron och Hermione som äntligen får till det. Eller äntligen och äntligen. Jag hade inte fattat att de inte redan hade det going, men jag kanske är lite trög ibland. Det vet jag faktiskt att jag är så det lär ju vara så. Vad mer? Neville är hjälte, Ginny är hjälte, Fred och George är hjältar, Molly är hjälte, Arthur är hjälte (duh, han heter ju Arthur), McGonagall är hjälte, en hög andra är hjältar och allra största hjälten är Snape. Snape som Harry och Ginny sen också döper sin unge efter. Och vad är grejen med det, att de har med den där tramsiga epilogen där vi får se hur alla är lyckliga och nöjda i sina kärnfamiljer. Kärnfamiljer där relationen påbörjades när de var i knappa tonåren. Känns det rimligt? Underlig amerikans högerkänsla på det.

Ja, och så vann ju Harry förstås. Eftersom han var så modig att han var beredd att offra sitt eget liv för det goda. Isch.


Som synes hade vi inte hunnit klä om till våra särskilt införskaffade outfits till premiären. Blev lite tight efter Torshavn-matchen. Annars hade jag valt Bellatrix (lätt coolast, plus att jag har håret för det) och Lisa vet jag faktiskt inte vad hon tänkt sig. Jag gissar att hon inte vill vara en tönt heller (som Hermione). Tonks är ju snygg så det hade varit något, men kass att hon dog bara. Ginny lite tråkigt även om hon väl är den mest kompetenta trollkarlen/häxan av dem allihop så kanske hon ändå.

För övrigt var vi lite besvikna att inte 3D-glasögonen var runda som Harrys. Och det var ingen poäng med att se filmen i 3D, hade nog hellre sett den i 2D, bättre skärpa och djup i bilden än att ha textremsan fladdrandes framför scenerna hela tiden.



Harry Potter: The Prisoner of Azkaban

Alltså, nu är vi inne på film nummer tre och det börjar så smått arta sig för de lillgamla små trollkarlarna. Personligen har jag varit lite vaknare ikväll än tidigare vilket har resulterat i att mina se-på-film-stör-fasoner har framträtt i allt tydligare dager. Eller som Lisa sade: "Åhh, nu är du som när vi ser på Sex And The City ju". Alltså sjukt jobbigt ifrågasättande.

Det viktigaste i denna film var, som den som sett den med allra största säkerhet minns, att Hermione skaffar sig en Fed-katt. Mycket fin. Naturligtvis.



Crookshanks


Fed


Harry Potter: The Chamber of Secrets

Det är lätt att förväxla denna med föregående HP-film. Ungarna är ungefär lika gamla, resonerar likadant (är lika pantade) och gör samma typ av misstag. Den stora skillnaden är att i Chamber of Secrets måste man blunda upprepade gånger. En gång ett tag längre än vad som är rimligt om man ska hålla sig vaken i vindrucket tillstånd. Så det kan vara så att mina ögon liksom irrade bort sig på ett sätt som eventuellt kan ha föranlett några lätta susningar från min schäslong. Detta har jag inga bevis för utan är enbart hörsägen dock. Innan någon kommer med anklagelser om dålig HP-uppmärksamhet -och intresse vill jag bara påpeka att så naturligtvis inte är fallet utan att det naturligtvis bara handlar om alla spindlar som ryms i filmen. Jag minns när jag såg den en juldag på bio. Det var inte trevligt alls, men det var inte under mina värsta spindelperioder så det gick ändå ok.

Annars, vad mer hände? Jo, Kenneth Branagh fjollar runt. Han ni vet som är Wallander i England. Han låtsades prata i telefon i en telefonkiosk vid stationen i Ystad förra sommaren eller om det var den dessförinnan när jag väntade på tåget. Sjukt störigt var det. Det fanns inte många bänkar att sitta på, men naturligtvis skulle de spela in just där det faktiskt fanns två så vi som placerat våra rumpor efter en dags stående arbete (åtminstone jag) var tvungna att flytta på oss. För övrigt känns det inte riktigt trovärdigt med telefonkiosker, vem använder dem? Går det att köpa telefonkort ens längre?



Harry Potter: The Philosopher's Stone

Igår började vi Harry Potter-maratonet. Med förra årets regnperiod i åtanke hade vi laddat rejält denna gång. Inte så att vi hade lika många filmer. HP plus ett par andra fick räcka. Snarare det att vi räknade kallt med att vi skulle hinna se lika många. Nu har det ju visat sig att det inte alltid är likadant alla år så vi började det här med film en smula senare på kvällen än förra gången också. Att jag säger det är inte för att urskulda mig för att jag somnade knappt halvvägs in i filmen, utan för att ni ska förstå att det inte var filmens fel i sig. (Och det var inte mitt fel heller att jag somnade för den delen. Allt är i vanlig ordning Skånetrafikens fel. Mer om det en annan gång.)

Nej, filmen var inte att klaga på. En pojke som bor i en garderob under en trappa. En av de första frågorna man ställer sig efter att hans tjocka kusin Dudley springer och hoppar över hans rum (vilket framställs vara en vardagsgrej) och Harry måste borsta av sig damm och skräp som faller ner över honom är varför han inte spänner upp ett lakan eller dylikt som skyddar honom. En annan undran är hur Dudley kan vara så överviktig om han ändå gymnastiserar så aktivt varje morgon.

Lisa gjorde också en fin reflektion under quidditchmatchen mellan Gryffindor och Slytherin: "Det är ju som när HIF spelar mot Malmö". Förtydligande för den som inte vet bättre är att hon syftade på Slytherin som HIF. Ingen skadades dock på riktigt i quidditchen så inte riktigt samma skulle jag säga.

Sen somnade jag så jag minns inte så mycket mer exakt än så.



RSS 2.0