Vampyrer, en genomgång - House of Night

House of Night, den första vampyrserien jag gav mig på efter Twilight, mycket tack vare Jossan som välvilligt lånade ut sina. (En av dem har jag kvar, men så har hon ett par av mina Southern Vampire Mysteries så det jämnar ut sig.) Precis som i så mycket annan vampyrlitteratur på sistone lever vampyrerna mitt bland människorna, om än de är diskreta. Vampyrer är i denna värld en variant på människa. Vanliga människor föder vanliga barn och ibland kommer en "Tracker", en särskild vampyr, och pekar ut vanliga tonåringar som blivande vamnpyrer. De får konturerna av en månskärva magiskt intatuerad i pannan och måste lämna sin familj och flytta till ett House of Night, en skola där de får lära sig allt om vampyrer och deras historia. Det är förvånansvärt många framgångsrika personer som faktiskt var vampyrer och inte människor. Vem hade trott att Leonardo da Vinci eller Shakespeare var vampyrer? Jag bara undrar. Iaf. När man är färdig vampyr fylls månskärvan magiskt i. Alla når dock inte fram till vampyrdom, utan dör på vägen efter en kort tid med hosta och allmänna sjukdomssymptom. Ingen vet varför det är så och man låtsas inte om att de har funnits efter att de har dött. På ett ungefär så är världen. Jo, vampyrernas gudinna Nyx är viktig också.

Själva House of Night-serien kretsar kring en ung kvinna Zoey Redbird som bor med sin fanatiskreligiösa styvfar och mesmamma när hon blir märkt. Hennes föräldrar har en plan om att driva djävulen ur henne så hon flyr till sin cherokee-mormor. Där svimmar hon och när hon vaknar har hon förts till ett House of Night och - lo and behold - hennes måne är redan ifylld! Hon är utvald och speciell! Oj oj oj, hur ska det gå? Det visar sig ganska omedelbart att hon har krafter och godhet utöver det vanliga och det blir popularitetsbråk och killar och taskiga lärare och hela tjosan. Sen efter hand blir det mer och mer det onda mot det goda där mytologi (vampyrernas egen) vävs samman med verkligheten och politik och lojalitetsproblematik blir allt mer framträdande. Tonårsgnället tvingas in i bakgrunden när det handlar om att rädda världen från att tas över av det onda och där är det naturligtvis Zoey som är hjälten.

En rolig sak i alla böckerna, de är uppe i nio nu samt två fristående kortromaner) är att Zoey i princip alltid har ihop det med minst två killar. Det gillar jag. Lite slampighet är aldrig fel. Men här ska det nog påpekas att när man talar slampighet så talar vi inte om sexscener. Det här är böcker där folk visserligen har sex, men inte mer än att det nämns i förbifarten eller att det är underförstått.

Och apropå kortromanerna har jag bara läst den ena, Lenobias's Vow, och den kan jag inte rekommendera annat än om alternativet är att se en repris från föregående års melodifestival. Såvida man inte har ett sjukligt intresse av att läsa drygt hundra sidor om en 16-åring som tagit på sig sin döda halvsysters identitet och tagit hennes plats på en båt till Amerikat och där tvingas gömma sig för en ond, våldtäktsbiskop som skulle kunna avslöja vem hon egentligen är.

Men om vi återgår till Zoey igen. Jag gillar henne. Mer än så blir det inte efter att ha klunkat vin en bra bit in på småtimmarna hos herrskapet Berg en fredagkväll. Ni får lita på mitt ord istället. House og Night - bra grejer.







Vampyrer, en genomgång - Anita Blake

Vad gör jag nuförtiden, varför hör jag aldrig av mig? Jo, det vet ni nog ganska väl själva att om man skulle känna sig bortvald så är det för att man inte har lyckats slipa till sig lika fina huggtänder som dem jag ägnat min mesta tid åt på sistone. Så för att ni inte ska förtrösta kommer här första vampyrserien:

Anita Blake: Vampire Hunter

Som titeln på serien antyder är det här inte tal om vampyrböcker i den just nu mest populära meningen där vampyrer är snälla och missförstådda och inbland till och med har funktionen av beskyddare av oss stackars människor. Nej, här är de visserligen en del av det vanliga samhället och mainstreamar allt de kan och värvar dessutom frivilligt folk på löpande band, men de är inte goda. Anita är animator i grunden och ingen Buffy. Hennes jobb är att väcka de döda och skapa zombies av olika anledningar och sen lägga dem till ro igen om så önskas. Sen råkar ju hon hamna i de allra trassligaste situationer så att det blir till att ta fram pålen eller vad som nu ligger närmast till hands i stunden och ta kål på vampyrer stup i kvarten.

Så vi har alltså vampyrer, animatorer och zombies. Om inte det räcker finns det en hel radda weredjur, ghouls, spöken och säkert fler i de kommande böckerna i serien. För det är ju så, att här har jag bara läst den första boken, Guilty Pleasures, och sen fick det vara nog. Anita Blake var för tråkig. Hon går omkring och är duktig och tål det mesta och slåss. Det blir bara för trist när inga karaktärer har större djup än att varje art ska hålla varandra om ryggen och när någon vågar sticka ut en hand till en annan, i annat syfte än rent utnyttjande, blir det problem.

Det är för mycket runtomkring i boken. Det kan vara för att det är den första boken och en hel värld ska introduceras, men det hjälper inte om jag inte lyckas få upp något som helst intresse för huvudkaraktären. Sen började jag ju också läsa med falska förhoppningar. Överallt där jag läste om serien stod det en massa om hur den var bara för vuxna och inte alls tonåringar eller ens unga vuxna på grund av dels våldet, dels vad som var mer intressant - allt sexet. "Racy", "sexy", "hotty hotty". Sånt läste jag om serien. Icke säger jag. Två incidenter som man skulle kunna härröra till någon form av sexuell aktivitet förekom i hela boken. Den första skedde ganska tidigt och var väl motsatsen till vad adjektiven ovan lovade: En wererat försökte våldta Anita, men hon spöade skiten ur honom istället. Inte sexigt. Den andra var en kyss som delades i ett försök att låtsas vara ett par när Anita och ett freak, en människa som gillar att bli utnyttjad blodsligt av vampyrer, infiltrerade en freakfest.

Så nej. Inga fler Anita Blake för mig. Det är nästan hellre att jag tittar på melodifestivalen i så fall.






Fed in da house - Min bok

Jag ser att min människa fått en del om bakfoten. Hon tror att Zlatanboken var till henne. Hallå. Hon är ju knappt hemma ju, jobbar bara hela tiden. Samma med den andre människan, fast han reser ju bort stup i kvarten dessutom. Kass. Nej, boken var till mig. Det är ju så uppenbart. Den transporterades hit tillsammans med p-pillren Britta (min bästis) gett mig. Så nu läser jag om den där killen som kommer från samma stad som jag om dagarna. Jag gillart.


Snart kommer min människa hem. Hon kan glömma att hon får läsa då.



Dramaqueens

På lördag ska det lilla skrivarkollektivet Dramaqueens stå på en scen och säga tramsigheter eller allvarligheter, beroende på hur man ser på litteratur. En del menar att det är trams. Till exempel Reinfeldts regering. Eller kanske inte trams, men kultur är åtminstone inte något som personer utbildade inom det ska syssla med på arbetstid. Till sånt har de fritiden. Istället för att ge högskolemeriterade kulturarbetare, som för sin överlevnad tvingats in i till exempel vårdsektorn där de, utan lämplig utbildning, tar hand om gamla, sjuka och psykiskt funktionshindrade personer, arbete inom kultursektorn ska dessa arbeten gå till "personer som blir utförsäkrade från sjukförsäkringen och har nedsatt arbetsförmåga" (DN). Arbetsuppgifterna är allt från digitalisering av gamla arkiv till vård av fornlämningar. Sådant man skulle kunna säga att arkivarier och museitjänstmän har en utomordentlig kompetens för. Men det finns naturligtvis ingen anledning att koppla samman utbildning med arbetsmarknad. Kultur är inte viktigt. Detta kallas att man satsar på kulturen.

Vi ska i alla fall läsa texter kl 20.00 på Turistbyrån i Lund (Folk & Rocks gamla lokaler) under Kulturnatten. Ni är välkomna.



Nu får det vara nog!

Jag är så trött på Allt! Inte allt som i allt som finns och kan vara då alltså, utan boken. Allt. Den av Lowden ni vet. Som jag har tjatat om hur tråkig jag tycker att den är i ett par år nu. Den står med på nyårslöfteslistan över romaner som ska läsas ut, men jag tänker att nej, den måste inte bli utläst. Det räcker med att den är färdigläst känner jag. Och det är den så det står härliga till. Knappt sjuttio sidor har jag stått ut och då har det varit kämpa som gällt. När jag bläddrar framåt i de sammanlagt 628 sidorna kan jag snabbt konstatera att innehållet är ganska exakt likadant som det jag läst även de följande 560. Jag säger till mig själv att det är en styrka att kunna ställa in en bok i hyllan utan att ha absorberat vartenda ord på varenda sida. Det är klokt att inte slösa sin tid på något man verkligen inte vill lägga den på. Det är inte ett brott mot löftet, det är en förbättring.

Om ni vill låna skräpet är ni välkomna. Om ni inte vill lämna tillbaka boken är det ok (nej, naturligtvis är det inte ok, jag vill fortfarande äga den, om inte bara för samlargenen så som avskräckande OCH uppmuntrande exempel).



Borås debutantpris

Jag läser att Eli Levén är nominerad till Borås tidnings debutantpris. Jag hoppas att han vinner, dels för att Ylvar känner honom, dels för att dyslektiker kan läsa fel och tro att det är mitt efternamn som står där.



Nyårslöftet betas av

Jag glömde en bok i mitt nyårslöfte påpekade Lisa för mig. Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic ligger ju också där mellan Lévy och Paasilinna. Den lånade jag av just Lisa i somras när vi slappade i Grekland. 40 sidor kvar något när jag åkte därifrån och lika många är fortfarande olästa. Ämnet är intressant, men romanen brister i litterär kvalitet i mitt tycke. Berättelsen är för linjär och språket funkar inte. Det är svårt att sätta fingret på vad det var jag saknade så pass att jag helt glömt boken sen jag kom hem för snart ett halvår sen. Jag tror att det är distansen, att berättaren lägger sig alltför nära jaget och därmed grumlar perspektivet. Det blir bitvis för emotionellt och för berättelsen ovidkommande detaljer får alltför stort fokus. Jag minns boken som att språket var en blandning av överblommighet och karghet och att dessa tu inte lyckades sammanflätas. Får väl se vad jag tycker när jag tar tag i den igen.

Mäktig tussilago kan för övrigt prickas av från listan. Jag rekommenderar den. Inte om man vill ha en traditionell roman, men om man vill ha en inblick i samhällskroppen med avseende på bland annat feminism, politik, förväntningar, familjerelationer genom en man som går bananas på en middag och sen sitter på psyket och pratar med sin psykiatriker. Hoppig, virrig, bizarr - bra.



Maja Lundgren

Jag gillar Maja Lundgren skarpt. Hon har två katter, Atossa och Xerxes. Häromdagen var Atossa på villovägar, men kom helskinnad och allt hem igen. Iaf. Lundgren har skrivit ett blogginlägg idag där hon jämför debatten kring aktuell självbekännelselitteratur med den kring Myggor och tigrar. Inte oväntat är männen avantgarde medan hon bara gnäller. Jag tycker att det är ett väldigt bra inlägg som säger ungefär det jag brukar babbla om när just detta kommer på tal. Läs det.



Första dagen

Vi började skolan för denna termin idag. Det innebar att vi trängde ner oss i soffor och fåtöljer, någon på stolar också, och hinkade kaffe för fulla muggar och pratade om saker som ibland uppenbart, ibland inte alls uppenbart var kopplade till litteratur. Oscar var t ex inne på "rabiata antisemiter". Det tyckte jag var roligt. Sanna flätade några slingor av mitt hår som hon drog loss från originaluppsättningen. Helena hade nya glasögon. Ylvar hade i vanlig ordning med sig äcklig mat till lunchen. Jag lekte med min present från Kristin. Alla fick en dos av ljusrosa katt som blixtrar med ögonen i 100W och skriker värre än Nymfen. Marlene tecknade i sitt block. Samuel var sjuk och sov under förmiddagen. Filip pratade om Arlöv. Olle var pigg eftersom det var så ljust ute att han trodde det var eftermiddag. Så var årets första skoldag.



Kanske ett nyårslöfte ändå



Ett enkelt sådant kör vi på: Att läsa ut böckerna på nattduksbordet.

En del är så in i dödens tråkiga att det av naturliga skäl kommer att medföra problem, men det är bara att bita ihop. Blonde av JCO ligger inte på bordet eftersom jag har den som i-badet-lektyr och inte lagt tillbaka den sedan jag just badat idag. Den arbetar jag mig iaf igenom metodiskt. Andra som Allt och Världens sista roman av Lowden respektive Sjölin har legat där alldeles för länge. Över ett år tror jag. Undrar också om jag inte för ett år sen gav mig tillåtelse att ställa tillbaka just de två i bokhyllan om jag inte lyckades ta mig längre i dem. Nytt år, nytt försök. Tempted av Cast & Cast har jag naturligtvis läst för längesen, vampyrböcker faller inte i glömska sådär. Den är Jossans och ska återlämnas snart någon gång. Kanske när hon vill låna fler Sookie Stackhouse-böcker.

Kunzelmann & Kunzelmann var så seg inledningsvis att jag aldrig kom längre i somras. Den tunna boken som heter något med spilld mjölk - dålig socialrealism, borde inte ta mer än en timme eller två att bocka av den från listan. Operation B har jag läst första delen av.

Mäktig Tussilago av Lundgren tycker jag om och har nästan läst klart. Så är inte fallet med Paasilinna-boken. Den lade jag ifrån mig efter en eller möjligtvis två sidor. The Blindfold, det finns en anledning till att Hustvedts tidigare böcker inte är översatta till svenska.

Vad mer ligger där... Lévy ja: Si c'était vrai. Nyligen ditlagd, inte påbörjad. Längesen jag läste på franska nu, får ta tag i det där. Darling River och Timetraveller's Wife har inte heller börjats läsas. Nya böcker som jag är mer sugen på än de ovan. Juliet Naked likaså, lånat av Lisa en trött dag.

Så ser det ut. Mitt nyårslöfte.




Akademien uttalar sig

Peter Englund, allas vår ständige sekreterare, vill inte vara med i dokusåpor. Det förklarar han på sin blogg: "Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas." Jag tycker det låter lite väl hårt. Lugna ner sig Englund. Att Ranelid säger sig vara "mer djärv än hela Svenska Akademien tillsammans" på Expressen är väl ändå inte att låta sig provoceras av. Det är bara vad som kan förväntas. Överreaktion.



Samuel

Ett barn skriker en våning upp. Alltså inte hos Cissi och inte hos galna operatanten. De har inga barn. Inte vad jag känner till iaf. Nej, i lägenheten bredvid Cissis som inte är galna operatantens. Nymfen skriker här. Allt är som vanligt. Jag har lagt orimligt mycket tid på Norrbottenskuriren. Det är för att jag läser Samuels diktmanus och det är 74 sidor långt. Jag är förkyld och känner mig mer och mer som fetvadd snarare än bomull och har inte någon vidare koncentrationsförmåga i stunden. Det hade varit bra om jag haft allas texter utskrivna, lättare att läsa och jämföra inom då. Jag har inte papper till skrivaren så det räcker att få ut ens en persons texter. Eller jo, kanske, men inte så att jag vill lägga pengarna på det, bläckpatroner är dyra och i vår kursavgift ingår fria utskrifter. Problemet är att de där skrivarna vi kan skriva ut gratis på ligger i Skurup och där är vi aldrig och om man ändå åkte dit skulle det inte hjälpa eftersom ingen i vår klass fått nyckel så vi kan komma åt dem så den möjligheten har jag fortfarande inte nyttjat. Jag vet inte riktigt vad vår kursavgift ska täcka. Vi betalar alla böcker, resor, inträden och som sagt ev utskrifter själva. Sånt ingick förra året. Jag vet inte. Kanske borde jag bara fortsätta dricka mitt hibiskuste och läsa klart Samuels dikter. En del tycker jag är riktigt bra av dem. Hade varit trevligare att läsa dem i badet. Men jag har hört att det är dumt med elektronik och vatten och jag har inga utskrifter så det blir soffan. Ja, det var allt för tillfället.



Böcker man läser

Det regnar ute. Koreahalvön står delvis i bildlig och delvis i bokstavlig brand. Mitt huvud är bomull och jag är hemma från skolan. Combüchen fick ganska väntat Augustpriset. Jag ska köpa boken när den kommer i pocket. Läste Drömfakulteten nyligen och blev väldigt positivt överraskad. Lisa varnade mig för Happy Sally som jag tar mig igenom nu. Tar igenom är lite väl starkt, jag uppskattar romanen även om jag måste säga att Stridsberg är hästlängder bättre i Drömfakulteten. Har förhandsbokat Darling River i pocket. Mäktig Tussilago också, borde inte den komma snart? Jag köper i princip bara pocket, på engelska ibland häftat också. Annat är för dyrt.

Författarbesök i skolan imorgon, Ninni Holmqvist. Det var en konferens med ettorna på first class om Enhet igår. Förvånansvärt få deltog och förvånansvärt många var negativt inställda til boken. Jag kommer att tänka på förra året och när Helena blev upprörd över att vi då var så negativa till vem det nu var som skulle komma till skolan. Det är lättare att peka ut svagheter än styrkor. Jag har också svårt för att bli påtvingad saker att läsa. Omedelbart riskerar läsningen att mörkas av ett begränsande, kritiskt sinne. Då krävs det att det är något utöver det vanliga för att fånga mitt intresse. I det här fallet är däremot läsningen frivillig för oss tvåor iaf. Jag gillade Enhet, men tycker att den hade varit intressantare om Holmqvist hade vågat dra det hela ett steg längre. Problemet var nog att det kändes som att den hängde lite i luften. En framtidsdystopi som förefaller ligga i nutid blir komplicerat. Jag rekommenderar ändå om man gillar t ex Never Let Me Go. 1984 jämför en del med, men de är för skilda i stil och story för att jag ska koppla samman dem på det viset.

Nu ska jag sova lite.



En senkommen recension

Vi har fått antologin recenserad på Dagens bok i dagarna. Hon som skrivit recensionen skrev en krönika när vi läste på Malmöfestivalen i somras också. Jag känner spontant att jag måste variera vad jag delar med mig av utåt textmässigt. Som det är nu är det bara snusk på snusk på snusk. Och så kan vi inte ha det. Bara.





Olle hjärta Knasboll

Jag hävdar gärna att jag inte har något liv och så är det naturligtvis. En del av mitt ickeliv är på torsdag. Då ska Olle och jag (såvida inte eventuella dejter stör planen) göra premiär på Stanza. Vi brukar båda ha planen att gå dit, men än så länge har det inte blivit så. Eftersom Olle tycker att Knausgård är bland det hetaste tänkte vi att detta var ett ypperligt tillfälle att spräcka barriären. Jag erbjöd mat och vin också så det var kanske inte så underligt att detta med hyfsat stor sannolikhet kommer att hända. Olle är ju vegan, men han fnissade (det är inte många som är lika fnissiga som han) bara när jag sa att jag skulle smyga in kycklingbitar i maten, så jag tar det som ett godkännande från hans sida.





Jo så att

Jag har påbörjat flera inlägg som jag sen raderat. När jag har kommit halvvägs in tänker jag hela tiden "äsch, det här har ingen annan med att göra" och tar bort det. Det är en dålig tanke ur bloggperspektiv. Men så kan det vara. Sen är jag oerhört irriterad över att det inte blir tom rad längre. Det ser ju ut som att jag är dum i huvudet och inte har lärt mig styckeindelning.

Annars kan jag berätta att jag är på den nionde boken i Sookie Stackhouse-serien och idag ska jag skicka tillbaka tre av de tidigare böckerna eftersom jag föredrar när sidorna sitter kvar när jag läser. Jag har också beställt den tionde samt Charlaine Harris andra serie. Igår när abstinensen slog in cyklade jag iväg till sci-fi-bokhandeln på Davidshall och köpte den jag läser nu. Det var lite blandat folk där och en hel del väldigt underliga. Jag kände mig som det miffo jag är.


Snuskerbjudande

Jag tänkte lägga upp några bilder och skriva något om dem, men så kom jag på att det ville jag inte alls göra. Så det blir inte.
Däremot kan jag berätta att nu börjar min lägenhet svämma över av antologier, viss överdrift kanske ja, men jag behöver knappast tio stycken själv. Någon som är intresserad? Någon som vill idka lite svarthandel? Jag kan utlova osedlighet i mitt bidrag. Jag pratade med farmor en sväng förra veckan och hon sa: "Som du säkert förstår var inte farfar så glad över den där boken. Du skriver väl inte fortfarande pornografi?" Jag menade naturligtvis att det var att hårdra det lite väl. Men om man är lite känslig är just mina texter kanske inte att rekommendera.


Vampyrhets

Med Jossans hjälp har jag läst mig igenom alla än så länge utgivna delar av House of Night-serien. Spin offen/uppföljaren i Twilight Saga är förbeställd. Dracula på väg från nätbokhandeln. Interview With A Vampire står tryggt i bokhandeln. Igår läste jag första boken i Vampire Diaries och påbörjade den andra. Alla utkomna är införskaffade. Dessvärre är dessa betydligt mer ungdomsbetonade. Våldet, passionen, erotiken är inte alls lika närvarande och själva berättelsen tämnligen lam. Jag tänker dock att det nog kan ge sig allt eftersom. Deras publik har ju blivit äldre under tiden det skrevs så förhopningsvis har innehållet också anpassats efter detta. I den andra volymen börjar utanförskapet, en grundläggande förutsättning, så smått utvecklas. Om Elena fullkomligt acceptera att lämna tronen som skolans drottning eller ändå på något sätt lyckas behålla den trots vampyrstigmat som nu omger henne återstår att se. En annan sak som jag hoppas på är att karaktärerna utvecklas en smula och till exempel får andra egenskaper än:
  • Elena - fantastiskt vacker, blond och blek, och äger skolan. Känner sig inte hemma förrän hon hittar sin vampyr. Föräldralös sen några år.
  • Bonnie - snygg, kort och rödhårig, helt lojal med Elena. Har övernaturliga gåvor som har sitt ursprung i att hennes familj härstammar från druider. Det är allt man vet.
  • Meredith - helt lojal med Elena. Det är allt man vet.
  • Stefan - av samvetskval plågad vampyr som älskar Elena.
  • Damon - Stefans bror som är en ond vampyr.
  • Caroline - var tidigare vän med Elena, men utmanar henne nu om titeln skoldrottning. Vacker och mörk.
  • Tyler - snygg, korkad och osympatisk. Var med i fotbollslaget tills han försökte våldta Elena.
  • Matt - killen Elena dumpar för Stefan. Det är lugnt för honom och han är obrottsligt lojal. Quarterback i skollaget.
Detta är allt man vet om de karaktärer berättelsen kretsar. Inget om intressen eller att de har ett liv. Det kanske ger sig.



För övrigt tänker jag att Malfoys nog hade blivit fina vampyrer.



Om det plankas måste det vara bra!

Igår var det släppfest för antologin. Jag var snygg. Jag läste liggedikten. Jag var bra. Alltså var det en bra kväll. Om inte detta duger för att övertyga er så har jag ytterligare ett argument, ett argument som jag nog tom skulle vilja kalla bevis: En person plankade in. Då måste det vara bra. Tack Max.





Rödvin, snusk och "litteratur"

Det är lätt att tro att jag bara ljuger när jag beklagar mig över den dära antologin, att den egentligen bara är ett påhitt från min sida, ett sätt för mig att försöka gnälla till mig lite sympatier. Och visst skulle det kunna vara så, men det är det inte. Det kommer att bli släppefest den 25 maj på Babel och naturligtvis förväntar jag mig att alla jag känner och några till kommer. Och jag antar också att de som kommer gör det enbart i syftet att få höra mig läsa snusk. Det är det rimligaste. Att någon skulle dricka en öl för mycket känns orimligt; detta är ju ett högkulturellt evenemang och då dricks det som bekant endast rödvin.


Detta är beviset på att antologin finns, en dålig bild från min mobilkamera.



Tidigare inlägg
RSS 2.0