Total straffrihet
Ibland undrar man. Förlåt, inte ibland, alltför ofta undrar man menar jag. Det här som talas så vackert om att alla människor har lika värde och lika rättigheter. Det låter ju så fint i teorin. Särskilt när folk tar sin småstadsmentalitet och applicerar problemen med att brevbäraren inte trycker in tidningen ordentligt i brevlådan så att den blir blöt regniga lördagmorgnar på folk med verkliga problem. "För allt är ju ens eget problem." "Man har sig själv att skylla." Vanliga uttryck för ignorans. Sådant som gör mig rädd för hålor. Inte för att det inte finns i lika hög grad i riktiga städer, men jag har mött det tusenfalt oftare på landsbygden. Troligtvis för att det är svårare att avsvära sig folks bekantskaper när man träffar dem varje dag i mataffären. Det är inte de personerna jag tänker på i första hand just nu, men deras attityder och inställningar till andra människor är problemet. Det allmänna jag-jag-jag-tänkandet. Och den som accepterar det lilla godkänner genom knappnål till silverskål-teorin i förlängningen vulgariteter av omänsklighet. För det är ju det man kan fråga sig, hur kan onda människor leva med sig själva? Hur kan de klara att inte ta livet av sig med tanke på hur de handlar mot sina medmänniskor?
Vad jag tänker på? Det finns så mycket. Först och främst dagens ledare av Hanne Kjöller på DN. Den är briljant. Och det är skrämmande att jag tycker att den är fantastisk för vad hon säger är inget annat än rent sunt förnuft. Det föreligger ingen bakomliggande djupanalys. Det är bara vanlig, enkel, hederlig sanning. Vad det handlar om är hovrättens beslut om rättlöshet för personer med funktionshinder. Hur oförmåga att beskriva detaljer av en våldtäkt när man inte ens kan ordet för vad som skett en innebär att det är fritt fram för gärningsmannen. Domen som jag förstår innebär att om du till exempel har nedsatt språklig förmåga eller nedsatt förmåga att uppfatta situationer och fokusera på rätt detaljer eller för den delen bara inte har fått tillräcklig sexualundervisning för att förstå vad som händer kan din berättelse hur sammanhängande och klar den än må vara inte anses vara tillräckligt tillförlitlig för en fällande dom.
För inte så länge sen uppmärksammades det, i ekot tror jag det var, hur personer med utvecklingsstörning kunde unyttjas och utnyttjades sexuellt utan rättsligt skydd. Personerna kunde inte ge en sammanhängande historia på grund av sina funktionshinder så deras berättelse medgav inte fällande dom.
Men det fanns väl inga bevis säger idioterna som tror att systemet alltid värnar om sina medborgar, som tror att man visst kan jobba när man är döende i cancer och kräks när man vänder på huvudet och därför förtjänar att vara utförsäkrad. Jo, men visst finns det bevis. I båda exemplen ovan har bevisen varit tydliga inte bara med dna som ju inte säger någonting egentligen så länge förövaren hävdar medtycke, utan även med poliser, psykologer, utomstående som har träffat de inblandade. Om personen hade varit "normalfungerande" hade det blivit fällande dom, men nu har deras funktionshinder inneburit att de per definition ses som objekt och inte människor. Och om man ser på någon som ett objekt och inte en person är det lätt att rättfärdiga ondska, både från förövare och domstolars syn. Se bara på alla folkmord i världen. Alla personer som är/var inblandade är/var inte onda, men rättfärdigar ondskan för att de har lärt sig att göra så. De har lärt sig att bedöma människovärde och nedgradera det som avviker från dem själva till ickevarande. En person som inte har ett värde kan inte fara illa, alltså har inget hänt.
Jag mår illa vid bara tanken på att det finns personer utan varken empati, kunskap om funktionshinder eller grundläggande rättskunskap som sitter i våra domstolar.
Vad jag tänker på? Det finns så mycket. Först och främst dagens ledare av Hanne Kjöller på DN. Den är briljant. Och det är skrämmande att jag tycker att den är fantastisk för vad hon säger är inget annat än rent sunt förnuft. Det föreligger ingen bakomliggande djupanalys. Det är bara vanlig, enkel, hederlig sanning. Vad det handlar om är hovrättens beslut om rättlöshet för personer med funktionshinder. Hur oförmåga att beskriva detaljer av en våldtäkt när man inte ens kan ordet för vad som skett en innebär att det är fritt fram för gärningsmannen. Domen som jag förstår innebär att om du till exempel har nedsatt språklig förmåga eller nedsatt förmåga att uppfatta situationer och fokusera på rätt detaljer eller för den delen bara inte har fått tillräcklig sexualundervisning för att förstå vad som händer kan din berättelse hur sammanhängande och klar den än må vara inte anses vara tillräckligt tillförlitlig för en fällande dom.
För inte så länge sen uppmärksammades det, i ekot tror jag det var, hur personer med utvecklingsstörning kunde unyttjas och utnyttjades sexuellt utan rättsligt skydd. Personerna kunde inte ge en sammanhängande historia på grund av sina funktionshinder så deras berättelse medgav inte fällande dom.
Men det fanns väl inga bevis säger idioterna som tror att systemet alltid värnar om sina medborgar, som tror att man visst kan jobba när man är döende i cancer och kräks när man vänder på huvudet och därför förtjänar att vara utförsäkrad. Jo, men visst finns det bevis. I båda exemplen ovan har bevisen varit tydliga inte bara med dna som ju inte säger någonting egentligen så länge förövaren hävdar medtycke, utan även med poliser, psykologer, utomstående som har träffat de inblandade. Om personen hade varit "normalfungerande" hade det blivit fällande dom, men nu har deras funktionshinder inneburit att de per definition ses som objekt och inte människor. Och om man ser på någon som ett objekt och inte en person är det lätt att rättfärdiga ondska, både från förövare och domstolars syn. Se bara på alla folkmord i världen. Alla personer som är/var inblandade är/var inte onda, men rättfärdigar ondskan för att de har lärt sig att göra så. De har lärt sig att bedöma människovärde och nedgradera det som avviker från dem själva till ickevarande. En person som inte har ett värde kan inte fara illa, alltså har inget hänt.
Jag mår illa vid bara tanken på att det finns personer utan varken empati, kunskap om funktionshinder eller grundläggande rättskunskap som sitter i våra domstolar.
Kommentarer
Trackback
