genom nålsögat

Ibland får jag infall som rör att cykla, för mig, långa sträckor. Det har inträffat två gånger förut. I vuxen ålder alltså. Första gången var till Daniels examensfest eller liknande. Då hade jag kommit hem från London samma dag, tyckt det varit en bättre idé att vara ute tills planet gick på morgonen än att sova, kommit hem och snarkat en stund, vaknat och i mitt intoxikerade och uppenbarligen förvirrade tillstånd fått för mig att det enda rätta var att ta cykeln till Lund. Dit kom jag, trots viss felcykling vid S:t Lars. Hem sattes cykeln på stället på bilen. Inte lika tilltalande att trampa då längre. Andra gången var ett liknande tillfälle, men då inte längre än till Lomma. Även då blev det bil hem. Idag, utan några som helst omdömesförslöande ursäkter i form av alkohol, cyklade jag till Lomma. Vägen var inte densamma som förra gången, sker ofta för mig. Ibland är det nästan som med trappsystemet på Hogwarts i Harry Potter där trapporna flyttar sig hela tiden. Man tror att man är på en plats, eller att man borde vara, men så är det som att någon lyft bort vägen eller bara ändrat den så inget är sig likt. Fram kom jag iaf. Och här finns sol och jordgubbar i trädgården så det är rätt bra.


Så såg det ut förr. Nu är badrummet trevligare.

---