genom nålsögat

En del är alltid så där vuxna i betydelsen att de tar ansvar och står över oförrätter. Sådan är inte jag. Idag till exempel var jag på Annas lunchpass på Heleneholm. Jag brukar inte gå på Annas måndagspass, finns ju ett på Parkmöllan på den betydligt smidigare tiden kl fem, men hade handledning på eftermiddagen så det vara bara att trampa iväg. Det var som naturligt är, särskilt i januari, inte bara jag som skulle jympa utan salen var full av mer eller mindre vältränade damer och några herrar. En av dessa var min före detta chef. Det var mot henne jag uppvisade mitt vackra sinne för långsinthet och följaktligen inte hälsade på henne. Hon hälsade inte på mig heller eller gjorde någon ansats att visa att hon sett mig så jag har inte dåligt samvete för det. Särskilt inte som vår senaste kontakt skedde via fackombud. Men om jag varit lite större hade jag sagt hej, frågat om allt var bra med henne och gått vidare. Det gjorde jag inte. Och jag bryr mig inte hur det är med henne. Men det hade varit god ton.

---

Har ni tänkt på kranar? Alltså t ex köks- och badrumskranar, inte lyftkranar. Det har jag. Inte så att jag funderar kring olika modeller eller har något bizarrt intresse för just kranar. Vad jag istället lätt fastnar på är åt vilket håll man ska vrida för att öppna en kran. Detta problem faller inom kategorin "saker jag aldrig någonsin lär mig eller troligtvis kommer att lära mig". Jag kan tänka på det en liten stund, komma fram till vad som känns rimligast och förklara det för den jag börjat prata om saken med. Hittills har det nog aldrig hänt att vederbörande har hållit med mig om det håll jag tror på. Jag vill ju gärna bevisa att jag har rätt så jag springer därför iväg och kontrollerar saken direkt. Varje gång slutar det också med att inget händer och att jag tyst kommer tillbaka. Igår försökte jag dock argumentera för att varmvattenkranen ju öppnades så som jag menade. Det bet inte. Gängorna är ju fortfarande åt samma håll.

Det finns olika trick att komma ihåg hur det ska vara (ibland är det väldigt bra att veta, som när man ska stänga av vattnet i ett hus). Ett är att tänka hur man skruvar i en skruv eftersom det är samma princip med gängor och grejer. (Personligen litar jag dock inte fullt ut på att saker inte är felgängade. Hos Lisa är kranarna kanske rättgängade, det är möjligt, men varmt och kallt vatten är tvärtom i köket.) Problemet med att tänka på skruvar är att det inte är säkert att man, alltså jag, vet rätt där heller. Samma sak vad gäller syltburkar och liknande. Idag iaf skulle jag skruva ur en skruv som satt benhårt fast så att jag kunde laga ett handtag. Så står jag där med skruvmejseln och blir osäker. Det är dessutom en vanlig skruv, inte stjärnskruv, så man kan lätt förstöra den om man skruvar fel. Då kom jag på lösningen: Kolla kranarna! Så det gjorde jag och skruvade ur skruven. Ett tips om du är lika kass som jag.

---

Det snöar ute. Det är inte särskilt förvånandes. Dessvärre. Imorse vaknade jag före sex och kunde vid halv sju-snåret höra hur det skrapades rutor på gatan. Vid sju gav jag upp kattklappandet i sängen och ställde mig av någon anledning att diska. Cissi bjöd mig och Krill på middag igår. Räkor och cider med bröd, ost och aioli. Fina grejer. Vi var hemma hos mig eftersom Cissi inte hunnit få ordning i sitt kök. Lätt hänt om man jobbar sent. Det är mörkt vid sju på morgonen. Att det har varit rimliga temperaturer ute på sistone hade lurat mig att det skulle vara lite ljusare än det tydligen var. Man (läs jag) borde gå upp tidigare oftare. Det är så lugnt då. Skriktanten har varken börjat med sina hysteriska utbrott, spela musikaler så att det hörs ner i källaren eller gala fram operasång. Barnen som har som heltidssysselsättning att gråta och skrika alternativt hoppa och stampa fram en våning upp var inte heller uppe.

Fulle fyller år idag, ska höra med honom om han kanske vill få lite lunch. Det skulle kunna ordnas ganska lätt. Jag ger honom en halvtimme till innan jag ringer dock. Man vet ju aldrig om han är uppe eller inte. Student nu ju.

Nu ska jag dricka kaffe.

---

Jag flyttade in i lägenheten jag bor i nu för knappt två år sen. Den är bra på de allra flesta sätta och vis, men det är ett par saker som har irriterat mig från dagen jag placerade ut mina bokhyllor längs väggarna. En av dessa är hållaren för duschen. Det har alltid varit knixigt att få munstycket att inte flyga iväg och dela med sig av sitt vatten till resten av badrummet. Hållaren har alltså inte fyllt sin funktion. Det är en av anledningarna till mitt frekventa badande, just att det har varit i princip omöjligt att ha balsam i håret samtidigt som man t ex tvålat in kroppen. Detta problem är numera löst. Tydligen var det bara att skruva på en grej. Jag måste bli bättre på att lista ut såna saker själv.

---

Jag får inte skrivet de antal ord jag bestämt mig för. Frustrerande. Irriterande.

Jag läser på Expressen om en abortläkare i USA som gripits för åtta mord. En kvinna har fått för hög dos smärtstillande och avlidit. Sju foster som dödats efter att de fötts fram i tidigaresatta förlossningar. Många fler, hundratals, som inte finns dokumenterat. Han låter som en kallblodig person som haft ihjäl dem med en sax när de kommit ut. Så läser jag att kliniken "främst tagit emot invandrare, fattiga och minoriteter". Historien får en annan vänding. Det intressanta är inte längre hur han ändat livet på de här oblivna barnen utan varför. Tankarna far till problematiken med en så bristande grundläggande rätt till sjukvård som i USA. De som står längst ner på samhällsstegen känner sig uppenbarligen tvingade att gå till en läkare utan specialistkompetens inom området och där övrig personal överhuvudtaget inte har medicinsk utbildning. Man undrar varför de inte besökte legala abortkliniker och varför så sent i graviditeten. Är det så dyrt att man måste spara ihop pengar tills man har råd att betala en klåpare och graviditeten då har hunnit nå sjätte, sjunde, åttonde månaden? Är USA ett land på sådan hälsomässig tillbakagång? Är det extra hård lagstiftning och opinion mot abort i Pennsylvania? Hur kan man i ett modernt land tillåta att människor lever under en standard som framtvingar så inhumana "lösningar"? Jag blir ledsen och stänger fliken och försöker tänka på annat.

---

Idag lär jag mig än en gång att filateli betyder frimärkssamlande. En term jag aldrig lyckas hålla i huvudet och varje gång känner mig nödgad att kolla upp. Jag läser ut Operation B, bokhögarna på sängbordet minskar. Operation B rekommenderas såvida man inte vill ha raka berättelser. Jag diskar undan från igår. Jag kommer på att jag inte druckit kaffe och ordnar med det. Jag konstaterar från lördagen att schweizertyska inte är ett riktigt språk. Jag planerar att gå och träna mot eftermiddagen. Jag skriver om böckerna på mitt nattduksbord till skolan på first class. Jag tänker att man kanske skulle ta sig till Baltiska hallen på lördag och titta när Fulle spelar bordshockey. Han blev värvad efter att ha ställt upp i en tävling vid Citytunnelinvigningen. Jag berättar här att igår gjorde jag tre saker för första gången i mitt liv: Snö- och isgick i Bokskogen, var i en bilaffär, var med när det provkördes en bil. Jag är glad att alla spelare verkar bli redo för matchen mot Spartak Moskva på lördag. Jag blir ledsen när Sudic vrider knät (det korsbandsskadade) på träningen och halkar bak i sin rehabilitering igen. Jag irriterar mig på att jag aldrig kan komma ihåg vad korsband heter på engelska. Jag klappar katterna. Jag är trött. Jag har en idé om att klä på mig och ta tag i dagen. Jag frågar mig vad att ta tag i dagen innebär just idag och kommer fram till att det nog inte är mer än att köpa ett limstift. Jag blir nedstämd när CSN skickar brev bara för att berätta för en att man är skyldig dem över 300 000. Jag undrar lite för mig själv hur jag ska kunna betala tillbaka dem någon gång. Jag skriver ett blogginlägg om absolut ingenting eftersom jag inte kommer någonstans i det riktiga skrivandet. Jag publicerar det.

---

Det är roligt med korta människor. De är så små! Kortast i min familj är Shitty med 173 cm. Blem är 162. Det har hänt mer än en gång att hon har haft en ring av oss runt sig och blivit klappad på huvudet. När Daniel, Fulle och jag hjälpte henne att flytta en av alla miljoner gånger placerade vi väl valda saker (ganska många) för högt för henne att nå bara på pin kiv. Det finns de som ifrågasätter varför vi också packade upp hennes saker. Det var för att vi känner henne och tyckte att det var praktiskt om hon skulle kunna använda sina tallrikar till exempel istället för att bara använda lådan med dem som prydnad i rummet. Och om man får hjälp får man ta lite ret. Så är det om man vänder sig till min familj i alla fall.

Nu var det dock inte Blem vi skulle prata om, hon var bara ett exempel på korta människor. Nej, vad jag ska komma in på är Friskis. Varför är alla ledare där (kvinnliga åtminstone) en bra bit under medellängd? Alla är inte miniatyrer som Anna (150 cm), men en oproportionerligt stor andel ligger snarare kring 160 (ofta under) än 170. Jag har inte tänkt så mycket på det förrän i tisdags då jag var på ett pass med en kvinna som var förvånansvärt lång. Jag ställde mig inte bredvid henne och mätte, men hon var nog ungefär som jag skulle jag gissa. Så det var inte iögonfallande i normala sammanhang, bara på Friskis. Ska undersöka saken närmare nästa gång jag har henne. Problemet är bara att hon inte var så bra, alldeles för lugnt tempo för att det skulle kännas lönt nästan. Men nu måste jag ta reda på hur det ligger till. Jag återkommer om saken.

---

Jag läser att Eli Levén är nominerad till Borås tidnings debutantpris. Jag hoppas att han vinner, dels för att Ylvar känner honom, dels för att dyslektiker kan läsa fel och tro att det är mitt efternamn som står där.

---

Igår ljöd hymnen från telefonen och det var Krill som ville bjuda på middag. Trevligt trevligt tänkte jag som ofta upprepar ord så som jag just gjorde.

Krill var i Göteborg och lekte Krobban, dvs träffade Robban, i helgen. Jag passade Pucken i vanlig ordning. Dessvärre hade jag inte så mycket tid för kaninen och mitt inplanerade extrabesök hos honom på söndagmorgonen ställdes av naturliga skäl in så han var en surkorv när Krillan kom hem. Hon hade också haft en lite halvdan söndag efter att ha efterfestat med 54-åriga Gudrun i lägenheten en våning upp från Robban och Björn. Helt normalt. Gudruns 21-åriga dotter hade smitit förbi dem i vardagsrummet och låtsats som ingenting med ett hemsläp vid sextiden på morgonen. An oklar anledning öppnade hon inte dörren till sitt rum när hennes mamma knackade på.

Krillan och Cissi har inga problem överhuvudtaget med att berätta allt möjligt så länge det rör sig om deras sexliv. Fullt så öppen är däremot inte jag. Så medan Krill plockat fram överbliven julchoklad, aladdinask, bläddrades det i vuxen.ses produktkatalog och Cissi inspekterade Krobbans inköp i Göteborg.


Så mycket spännande läsning. Oerhört koncentrerad Krill.



Cissi godkände av bilderna att döma "silverraketen" alternativt "fittpatronen" som Elias uttryckte det.

Så kan det gå till om man blir bjuden på middag en måndag.

---

Igår var en dag i patetikens tecken. Det var synd om mig. Vi kommer till det längre ner.

Efter en sväng på Möllan med Lisa, Stella, Johan och Johan där vi också mötte upp med Werners gäng på fredagen gav jag mig sovmorgon på lördagen. Min förhoppning om att gå på jympa på morgonen hände väntat nog inte. Vi kan skylla på katterna för enkelhetens skull även om de kanske inte var riktigt orsaken. Med tanke på jag i söndags tycker jag dock att jag kan få lite ledigt från klag på att jag inte orkade ta mig upp ur sängen.

Dagen spenderades med Cristoffer: promenad med Ludde (världens i mitt tycke största cocker spaniel) och fika på Simpan. Sen gick vi hem till hans syster Alexandra och jag började dricka vin medan han diskade och sedan lagade mat. Någon gång mellan Cristoffers hundra klädbyten kom också Alexandra hem med sambon Marika. Anledningen till patetiken igår skyller jag på att Cristoffer glömde vinet i risotton och det följaktligen blev mer vin att dricka.

Egentligen skulle jag ha lämnat efter maten och gett mig hemom för att flasha till mig och ta mig till Marlene med ett stopp hos Seb först. Så blev det inte. Vi hade för trevligt hos Alexandra så jag stannade kvar. Sen åkte vi till Lilla Torg.



Vi provade Shoreshs glasögon. Redan här missade jag alltså hakan med handen.

Folk hånar mig för att jag bara går på Deb. Så är det inte. Det här året till exempel har jag bara varit på en nattklubb och det är Koi. Där scannade jag inte av lokalen så som jag brukar göra när jag går ut nånstans eftersom det kändes så orimligt att jag skulle känna någon där. Det visade det sig att jag gjorde och det var väldigt trevligt. Koi är ett konstigt ställe i min värld, men alla ställen funkar om man bara har bra sällskap. Det hade jag.

Så igårmorse måddes det inte på topp. Och ibland är det så att man är så patetisk i sin bakfylla att det bara är att dela med sig av den så det gör jag nu. Jag inledde dagen med att klaga över att jag mådde illa och att det var synd om mig. Sen kräktes jag. En timme senare fick jag mat och det babblades för fullt om att åka till Biltema. Jag tyckte att det var en oerhört dålig idé, inte bara för mitt allt mer tilltagande illamående, utan även pga att det är kanske världens tråkigaste affär. Jag sköt på det en bra stund till genom att berätta en aldrig sinande mängd historier om när det varit synd om mig. Det fanns mycket att plocka fram, från ettårsåldern och framåt. Till slut insåg jag att den där Biltema-färden inte verkade kunna undvikas och masade mig upp, kräktes, klädde på mig och var redo att åka.

Väl på Biltema gick jag aldrig in i själva affären utan nöjde mig med att sekunden jag gick in genom dörrarna bege mig direkt till toaletterna och kräkas. Sen köpte jag pulvermos med rostad lök och en cola. Det gick inte att äta, både för att det smakade bajs och för att jag mådde apa. Trailertrashhörnan kändes dock passande för mitt tillstånd.

Det blev inga stopp på vägen tillbaka in till stan tack och lov. Hemma gick jag, för ovanlighetens skull denna dag, in på toaletten och kräktes det första jag gjorde. En dusch kändes också som en bra idé så det blev det. Sen bädda ner sig i soffan och försöka sova lite. Sen började det pratas om kaffe. Inte för mig dock, då hade jag nog dött. Cissi kom ner med mjölk för det var slut hos mig. Det var min insats i kaffekokandet, att ringa efter mjölk. Sen kräktes jag en gång till och där fick det vara bra med det, klockan närmade sig ju ändå sex på kvällen.

Till åtta hade jag blivit så pass mycket människa att jag lagat mat. Cissi och Elias köpte vaniljglass till mig också så det blev till och med marängsviss vad det led i Kattpalatset. Mina värdinnepoäng steg betänkligt där. Annars var jag ju lagom charmig (läs oerhört patetisk). Så kan det vara. Grattis till mig.

---

Aluma sålde ingen väggkalender i år och VA-verket slutade skicka ut en för flera år sen. Jag har letat på Åhléns och Gallerix i jakt på en vettig, men misslyckats. Så till slut plockade jag på mig en av Coops när jag var och handlade häromdagen. Ful, skabbig, men funktionell. Lite väl ful för att jag skulle vilja ha den på väggen dock så jag pimpade den med det bästa jag hittade i bildväg i tidningen senaste veckan:

---

Jag glömde en bok i mitt nyårslöfte påpekade Lisa för mig. Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic ligger ju också där mellan Lévy och Paasilinna. Den lånade jag av just Lisa i somras när vi slappade i Grekland. 40 sidor kvar något när jag åkte därifrån och lika många är fortfarande olästa. Ämnet är intressant, men romanen brister i litterär kvalitet i mitt tycke. Berättelsen är för linjär och språket funkar inte. Det är svårt att sätta fingret på vad det var jag saknade så pass att jag helt glömt boken sen jag kom hem för snart ett halvår sen. Jag tror att det är distansen, att berättaren lägger sig alltför nära jaget och därmed grumlar perspektivet. Det blir bitvis för emotionellt och för berättelsen ovidkommande detaljer får alltför stort fokus. Jag minns boken som att språket var en blandning av överblommighet och karghet och att dessa tu inte lyckades sammanflätas. Får väl se vad jag tycker när jag tar tag i den igen.

Mäktig tussilago kan för övrigt prickas av från listan. Jag rekommenderar den. Inte om man vill ha en traditionell roman, men om man vill ha en inblick i samhällskroppen med avseende på bland annat feminism, politik, förväntningar, familjerelationer genom en man som går bananas på en middag och sen sitter på psyket och pratar med sin psykiatriker. Hoppig, virrig, bizarr - bra.

---

Om du inte är alldeles utmattad efter måndagarnas duvmatning har du möjligheten att via ABF lära dig hur du överlever en zombiekatastrof. Finns det inget bra för oss som håller oss längre söderut? Kan inte någon starta något bra i Malmö också?

---

Fick en bild skickad mig av Daniel. Vad troligtvis han och nu jag undrar är naturligtvis vad Fritte gör i USA och vad han sysslar med där borta egentligen.

---

Jag gillar Maja Lundgren skarpt. Hon har två katter, Atossa och Xerxes. Häromdagen var Atossa på villovägar, men kom helskinnad och allt hem igen. Iaf. Lundgren har skrivit ett blogginlägg idag där hon jämför debatten kring aktuell självbekännelselitteratur med den kring Myggor och tigrar. Inte oväntat är männen avantgarde medan hon bara gnäller. Jag tycker att det är ett väldigt bra inlägg som säger ungefär det jag brukar babbla om när just detta kommer på tal. Läs det.

---

Vi började skolan för denna termin idag. Det innebar att vi trängde ner oss i soffor och fåtöljer, någon på stolar också, och hinkade kaffe för fulla muggar och pratade om saker som ibland uppenbart, ibland inte alls uppenbart var kopplade till litteratur. Oscar var t ex inne på "rabiata antisemiter". Det tyckte jag var roligt. Sanna flätade några slingor av mitt hår som hon drog loss från originaluppsättningen. Helena hade nya glasögon. Ylvar hade i vanlig ordning med sig äcklig mat till lunchen. Jag lekte med min present från Kristin. Alla fick en dos av ljusrosa katt som blixtrar med ögonen i 100W och skriker värre än Nymfen. Marlene tecknade i sitt block. Samuel var sjuk och sov under förmiddagen. Filip pratade om Arlöv. Olle var pigg eftersom det var så ljust ute att han trodde det var eftermiddag. Så var årets första skoldag.

---

Ett enkelt sådant kör vi på: Att läsa ut böckerna på nattduksbordet.

En del är så in i dödens tråkiga att det av naturliga skäl kommer att medföra problem, men det är bara att bita ihop. Blonde av JCO ligger inte på bordet eftersom jag har den som i-badet-lektyr och inte lagt tillbaka den sedan jag just badat idag. Den arbetar jag mig iaf igenom metodiskt. Andra som Allt och Världens sista roman av Lowden respektive Sjölin har legat där alldeles för länge. Över ett år tror jag. Undrar också om jag inte för ett år sen gav mig tillåtelse att ställa tillbaka just de två i bokhyllan om jag inte lyckades ta mig längre i dem. Nytt år, nytt försök. Tempted av Cast & Cast har jag naturligtvis läst för längesen, vampyrböcker faller inte i glömska sådär. Den är Jossans och ska återlämnas snart någon gång. Kanske när hon vill låna fler Sookie Stackhouse-böcker.

Kunzelmann & Kunzelmann var så seg inledningsvis att jag aldrig kom längre i somras. Den tunna boken som heter något med spilld mjölk - dålig socialrealism, borde inte ta mer än en timme eller två att bocka av den från listan. Operation B har jag läst första delen av.

Mäktig Tussilago av Lundgren tycker jag om och har nästan läst klart. Så är inte fallet med Paasilinna-boken. Den lade jag ifrån mig efter en eller möjligtvis två sidor. The Blindfold, det finns en anledning till att Hustvedts tidigare böcker inte är översatta till svenska.

Vad mer ligger där... Lévy ja: Si c'était vrai. Nyligen ditlagd, inte påbörjad. Längesen jag läste på franska nu, får ta tag i det där. Darling River och Timetraveller's Wife har inte heller börjats läsas. Nya böcker som jag är mer sugen på än de ovan. Juliet Naked likaså, lånat av Lisa en trött dag.

Så ser det ut. Mitt nyårslöfte.

---

Peter Englund, allas vår ständige sekreterare, vill inte vara med i dokusåpor. Det förklarar han på sin blogg: "Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas." Jag tycker det låter lite väl hårt. Lugna ner sig Englund. Att Ranelid säger sig vara "mer djärv än hela Svenska Akademien tillsammans" på Expressen är väl ändå inte att låta sig provoceras av. Det är bara vad som kan förväntas. Överreaktion.

---

Det är måndag. Alla arbetande människor är tillbaka på jobbet efter julledighet och skolorna har öppnat igen, även vuxendagiset jag går på. Det innebär naturligtvis inte att jag hänger i Skurup dagarna i ända för det. Ingen anledning att oroa sig, jag lär dra omkring i lägenheten i morgonrock till sen eftermiddag nu med.

Jag påbörjade än en gång mitt lära-mig-äta-äggprojekt idag. Det gick sämst hittills. Tur man har annat att äta hemma.

Ska träffa Alinah ikväll. Innan dess ska jag skriva mina dagliga 400-500 ord. Om jag känner mig riktigt duktig kommer jag att cykla iväg till Heleneholm och gå på jympa också. Det känns inte jättetroligt i stunden, men man vet aldrig om man skulle få en energikick plötsligt. Ja, ungefär så ser dagen ut. Inköp av kattsand är också en plan nu när man kan ta sig fram på gatorna igen.

---

Nytt år, nya föresatser. Kanske någon som tänkt sig att gå en kurs och lära sig något nytt? Sätta in ett par tusen på Medborgarskolan eller Folkuniversitetet för att förbättra sina språkkunskaper eller liknande? Om man bor i Stockholm finns det en riktigt utmanande kurs som måste falla alla på läppen: Duvmatning. För 795 kr får du vid tre tillfällen à fyra timmar lära dig att "bryta bröd i lämplig storlek och kasta utan att träffa duvorna i huvudet. Vi tränar in duvornas läten, huvudrörelser och stirrande blick för att smälta in och våga oss gå närmare. Öva gärna hemma framför spegeln. Du lär dig locka duvan att äta direkt ur handen. Eget bröd medtages." Lycka till med kursen!


Tänk dig den här pickandes i din hand!

---

Receptfria läkemedel med värktabletter i spetsen är på tapeten. Tidningarna upplåter nyhetsplats åt artiklar, debattinlägg, krönikor och på nätversionerna även olika quiz och bildspel framför allt om hur unga kvinnor överkonsumerar värktabletter. Berättelser om kvinnor som tagit livet av sig medelst paracetamol ( t ex alvedon och panodil) tillmäts stor betydelse för felaktigheten i att dessa preparat säljs förhållandevis fritt på marknaden. Andra skräckhistorier handlar om långtgående leverskador. Lösningen som gång efter annan läggs fram är att försvåra försäljning och tillgänglighet av värktabletter samt att höja åldersgränsen.

Jag skulle säga att dessa larmrapporter som det så vackert kallas fokuserar på fel saker. Genom att peka ut tonårstjejer som tagandes medicin mot "allt" i brist på bättre vetande framställs de som kortsiktigt tänkande och korkade. Det är också konsumtionen som är problemet i tidningarna, inte hur kvinnorna mår. De bakomliggande orsakerna är i vanlig ordning underställt marknaden, för här är det marknaden och avregleringen som är problemet, inte kvinnors hälsotillstånd. Ingenstans har jag än så länge läst om hur användningen i denna grupp har förändrats sedan just avregleringen. Har den i sig förändrat beteendet eller har den hjälpt de som behöver hjälp?

Nu när jag fick citodon utskrivet för ett par veckor sen var det det bästa som hänt på oerhört länge. Med det verkligen inte sagt att jag tycker att det skulle gå att köpa fritt på närlivset. Däremot kan jag undra varför jag aldrig fått det eller liknande utskrivet när jag har uppsökt vårdcentral för återkommande migränproblem när jag var yngre. Är det bättre att tvingas sjukskriva sig och bli totalt utslagen dagen man drabbas av det och vara helt slut dagen efter av utmattning? I min erfarenhet är det inte som att läkare är särskilt villiga att skriva ut medicin överhuvudtaget. Om man har magkatarr som håller en vaken hela natten i kramper i magen får man skylla sig själv för att man har en känsligare mage än andra i samma situation.

Jag kommer också ihåg en gång när jag var 14. Mamma jobbade i Kiruna och pappa hade nattskift på ett boende. En natt fick jag den värsta mensvärk jag någonsin haft och förhoppningsvis någonsin kommer att få. (Jag tycker synd om de som drabbas av det ofta, de är fler än man tror och många just unga tjejer.) Iaf så kunde jag inte sova överhuvudtaget på hela natten för att det gjorde så ont. Jag ringde pappa och bad honom köpa med sig värktabletter på vägen hem från jobbet. Han försökte, men det gick inte eftersom apoteken inte öppnade förrän vid tio och då var han tvungen att sova om han skulle kunna jobba nästa eftermiddag och natt. Tänk så mycket bättre om bensinmackarna hade haft det i sitt sortiment då! Men icke.

Unga kvinnor tar alltså för mycket värkstillande medicin. Det framställs som ett okynnesätande där alla möjliga åkommor behandlas i tablettform. Huvudvärk och mensvärk läggs fram som hyfsat godkända skäl, men pekpinnarna är också framme. Kvinnorna har egentligen inte tillräckligt ont för att tillåtas rätten att kväsa smärtan. Vad man verkligen förfasar sig över, och med viss rätta, är att värktabletterna också tas mot stress, sömnbrist och övervikt. Den gemensamma nämnaren skulle jag säga i alla dessa, utom mensvärk, är den psykiska ohälsan. Kvinnorna mår uppenbarligen inte bra och här är också bevisen. I artiklarna fokuseras dock som jag tidigare skrev på okunnigheten hos kvinnorna om mediciners effekter och biverkningar snarare än användarnas hälsotillstånd.

Om någon vill ta livet av sig med tabletter kommer den med största sannolikhet att göra det även om det är lite svårare att få tag på dem. Efter min erfarenhet brukar personer som försöker begå självmord genom överdos av medicin inte vilja det i slutändan, utan ser det som det klassiska ropet på hjälp. Andra har ångrat sig och kunnat kontakta sjukvården eller en vän innan de slagits ut för gott. Visst kan det ge livslånga skador på kroppen, men är ändå ett förhållandevis milt sätt att nästan dö eftersom deras liv kunnat räddas. De som faktiskt dör av att ha svalt alla piller de kunnat få tag på tror jag mycket väl hade kunnat hoppa framför ett tåg också. De har en helt annan motivation och skulle inte tillåta ett sådant bakslag som överlevnad.

För att avsluta tycker jag att det visserligen är bra att en debatt om värktabletter och användningen av dem förs, men att innan vissa målgrupper utmålas som mähän se till varför det skett en ökning inom just den gruppen. Är det enbart en fråga om utökad reklam som riktar sig till kvinnor vilket är lätt att få uppfattningen av i tidningarna eller handlar det om att de faktiskt mår allt sämre psykiskt och då varför är det så och hur kan vi vända trenden?

---

Sedan tidigare vet jag att Nymfen gillar alla typer av alkohol inklusive whisky, vindruvor och oliver. Ikväll visade hon ett stort intresse för chips:

---

Saker jag tänker jag bör göra idag:

• Vika tvätten som snart är klar.
• Gå till posten.
• Köpa kaffe, tomater, toapapper och mjölk.
• Köpa en fick- och en väggkalender.
• Ta reda på om det bara var imorse mitt alarm inte funkade eller om det är helt ur funktion.
• Vattna blommorna.
• Ge katterna mat och Nymfen kortison.
• Duscha.
• Klä på mig på riktigt.
• Bädda sängen.
• Slänga pizzakartongerna från i lördags.

Ja, typ något sånt.

---

Förra året sammanfattade jag 2009 genom att gå igenom vad jag skrivit om på bloggen. Jag tänker jag gör några nedslag denna gång också:

Januari

• Småflickorna var på besök och övernattade en helg. Följande konversation ägde rum:

Bella: - Är inte du i bra ålder att få barn?
Jag: - Jo, det är jag väl, men jag är ju inte tillsammans med någon och det kan ju behövas.
Lovisa: - Det är bara att gå ut på stan
Isabella: - Precis här utanför.
Lovisa: - och ta nån och fråga om ni ska bli tillsammans och sen blir det ett barn.
Jag: -Bara så?
Lovisa: - Du kan gå in på en restaurang och äta mat. Hitta en söt där och ställa dig på bordet och fråga där.
Isabella: - Och bjud hem den.

• Olle hade med sig kaffeost till mig från Malmberget.
• Jag började skriva olämpligt snusk.
• Jag hade urinvägsinfektion.
• Jag gnällde över snön.

Februari

• Jag gnällde över snön.
• Johan flyttade in i mitt vardagsrum ett tag. Han menade att "drakar är ett av de farligaste djuren som finns."
• Jag hade problem med bilder på spindlar i tidningarna.
• Jag började äta vitamintabletter.

Mars

• Min rygg dog.
• Jag tog säsongens första uteserveringsöl med Johan.
• Jag läste snusk på Loftet.
• Fotbollssäsongen inleddes.
• Folk var sura på mig i skolan en sväng för att jag har en blogg och skriver på den.
• Det var romkalas.
• Cissi och jag grillade på min balkong. Lägenheten luktade rök från grillen resten av månaden.

April

• Jag passade hus och katt i Lomma.
• Jag gosade med Vilda och Elva. Elva kallade mig nakenfis. Jag protesterade eftersom jag hade kläder på mig.

Maj

• Lisa och jag hade en diskussion om fotboll:

Lisa: - Tänk om man var ihop med en sån kille som spelar boll.
Jag: - Ja.
Lisa: -I Mff.
Jag: - Jo.
Lisa: - Det skulle ju vara jättejobbigt om han gick till ett annat lag. Jag skulle ju ändå heja på Mff klart.
Jag: - Så klart. Men man kan ju ha hans nya lag som andralag.
Lisa: -Är inte det att uppfatta som osolidariskt? Mot honom alltså, inte laget.
Jag: - Nä. Tänk såhär. Tänk att du jobbade i kassan på Ica.
Lisa: - Eh, ok.
Jag: - Och han hade ica-kort. Sen byter du och jobbar i kassan på Konsum. Tror du han då byter till att handla på konsum?
Lisa: - Jag vet inte.
Jag: - Nä, för ica är ändå närmast. Så du skulle ändå kunna heja på mff.
Lisa: -Tur.

• Jag gnällde över vädret.
• Burka/niqab var på tapeten.
• Lisa och jag åkte till Hasslö över kristihimmel. Svängen inom Mjällbymatchen slog ut oss alldeles.
• Vi hade antologisläpp.

Juni

• Jag åt godis och chips till frukost, lunch, middag och däremellan som mellanmål.
• Min cykel stals.
• Jag hade en spindel i mitt kök.
• Jag klunkade öl om måndagarna.
• Vi firade midsommar i stan. Det var övermåttan trevligt.
• Cissi träffade Elias.

Juli

• Jag fick smeknamnen Ful-Tess och Tjock-Tess på jobbet.
• Jag fyllde år.
• Jag var i Stockholm. Sven bet mig. Vi gick på fotboll. Sven konstaterade om en aik:are att "hon ser ut som hon haft analsex i tre veckor. De gör allting för laget."
• Jag åkte till Grekland med Lisa.

Augusti

• Krillan fastnade med handen i toarullshållaren på Debaser.
• Johan fyllde 25 och vi kunde konstatera att en tjej där glömt klä på sig innan hon gick hemifrån.
• Min cykel stals.
• Jag var i Skillinge. Bladnegrer kom upp till diskussion.
• En flicka på P1 hade kloka saker att säga om djur:

- Jag tycker synd om djur, så då kan man döda dom som är elaka i stället.

- Vilka är det som är elaka?

- Om dom tar en macka trots att man säger att dom inte får, eller om dom bajsar på en människa. Då kan man döda dom.

• Det var Malmöfestival. Jag läste liggedikten på Hedmanska.
• Malmö knuffade ner Hif och gick upp i ledning.
• Jag blev ledsen över SD:s framgångar.

September

• CSN ville inte ge mig studiemedel.
• Valresultatet gjorde mig "uppgiven, ledsen, besviken, sorgsen, resignerad, nedslagen, modfälld, betryckt".
• Malmö vann derbyt mot Hif.

Oktober

• Olle och jag gick på Stanza när Knausgård var där.
• Jag, Cissi och Elias åkte till Köpenhamn och gick på Loppen.
• Jag åkte till Stockholm och plankade mig fram över en helg.
• Jag blev nercyklad av en skitunge.
• Jag höll i en äkta Hitlerjugendkniv.

November

• Jag hade höstlov.
• Vi vann guldet.
• Bella såg en vampyr när hon och Lovisa var i stan för att gå på bio med mig och Fulle.
• Jag gnällde om vädret.

December

• Burka/niqab än en gång.
• Det var romkalas.
• Småflickorna spelade teater.
• Katterna hamnade i krig med varandra.
• Jag hade urinvägsinfektion.
• Jag intygade att Cissi var Cissi.
• Det firades jul och sen nyår.

---

Det har varit nyår. Det är det en gång om året. En del passerar förbi mer obemärkt än andra. Detta årets var alldeles utmärkt.


Krill och Robban var söta i Lisas kök.


Lisa var en föredömlig värdinna.


Aron tog curling som exempel på idiotsporter utan att veta Krillans engagemang i det.


Tjusig mat på tjusigt porslin.


Det var glada miner.


Gypsee ville inte vara med på bild. Jag hade inte såna issues.

Sen kom Robbans bror med flickvän och vi tog vår tid och missade att gå till slottet. Dock halkade vi iväg till ett kalas på Rolfsgatan. Några försvann på vägen dit och någon tillkom på plats. Det tidigare sämre, det senare bättre. Vi hade i ärlighetens namn lika gärna kunnat hoppa kalaset och stanna kvar hos Lisa. Men men, så kan det vara!

Igår ägnades hela dagen och kvällen i soffan. Det är oerhört mycket kvalitet på tv på nyårsdan: Skvallerdokumentär om Charlie Sheen, Ivanhoe, något jag glömt, film med Robin Williams och Mamma Mia. Till pizzan fick det bli dvd och hundrade gången Kill Bill visats på min tv. Det var oerhört trevligt. Såna dagar har jag gärna ofta.

---