genom nålsögat

Igår var en dag i patetikens tecken. Det var synd om mig. Vi kommer till det längre ner.

Efter en sväng på Möllan med Lisa, Stella, Johan och Johan där vi också mötte upp med Werners gäng på fredagen gav jag mig sovmorgon på lördagen. Min förhoppning om att gå på jympa på morgonen hände väntat nog inte. Vi kan skylla på katterna för enkelhetens skull även om de kanske inte var riktigt orsaken. Med tanke på jag i söndags tycker jag dock att jag kan få lite ledigt från klag på att jag inte orkade ta mig upp ur sängen.

Dagen spenderades med Cristoffer: promenad med Ludde (världens i mitt tycke största cocker spaniel) och fika på Simpan. Sen gick vi hem till hans syster Alexandra och jag började dricka vin medan han diskade och sedan lagade mat. Någon gång mellan Cristoffers hundra klädbyten kom också Alexandra hem med sambon Marika. Anledningen till patetiken igår skyller jag på att Cristoffer glömde vinet i risotton och det följaktligen blev mer vin att dricka.

Egentligen skulle jag ha lämnat efter maten och gett mig hemom för att flasha till mig och ta mig till Marlene med ett stopp hos Seb först. Så blev det inte. Vi hade för trevligt hos Alexandra så jag stannade kvar. Sen åkte vi till Lilla Torg.



Vi provade Shoreshs glasögon. Redan här missade jag alltså hakan med handen.

Folk hånar mig för att jag bara går på Deb. Så är det inte. Det här året till exempel har jag bara varit på en nattklubb och det är Koi. Där scannade jag inte av lokalen så som jag brukar göra när jag går ut nånstans eftersom det kändes så orimligt att jag skulle känna någon där. Det visade det sig att jag gjorde och det var väldigt trevligt. Koi är ett konstigt ställe i min värld, men alla ställen funkar om man bara har bra sällskap. Det hade jag.

Så igårmorse måddes det inte på topp. Och ibland är det så att man är så patetisk i sin bakfylla att det bara är att dela med sig av den så det gör jag nu. Jag inledde dagen med att klaga över att jag mådde illa och att det var synd om mig. Sen kräktes jag. En timme senare fick jag mat och det babblades för fullt om att åka till Biltema. Jag tyckte att det var en oerhört dålig idé, inte bara för mitt allt mer tilltagande illamående, utan även pga att det är kanske världens tråkigaste affär. Jag sköt på det en bra stund till genom att berätta en aldrig sinande mängd historier om när det varit synd om mig. Det fanns mycket att plocka fram, från ettårsåldern och framåt. Till slut insåg jag att den där Biltema-färden inte verkade kunna undvikas och masade mig upp, kräktes, klädde på mig och var redo att åka.

Väl på Biltema gick jag aldrig in i själva affären utan nöjde mig med att sekunden jag gick in genom dörrarna bege mig direkt till toaletterna och kräkas. Sen köpte jag pulvermos med rostad lök och en cola. Det gick inte att äta, både för att det smakade bajs och för att jag mådde apa. Trailertrashhörnan kändes dock passande för mitt tillstånd.

Det blev inga stopp på vägen tillbaka in till stan tack och lov. Hemma gick jag, för ovanlighetens skull denna dag, in på toaletten och kräktes det första jag gjorde. En dusch kändes också som en bra idé så det blev det. Sen bädda ner sig i soffan och försöka sova lite. Sen började det pratas om kaffe. Inte för mig dock, då hade jag nog dött. Cissi kom ner med mjölk för det var slut hos mig. Det var min insats i kaffekokandet, att ringa efter mjölk. Sen kräktes jag en gång till och där fick det vara bra med det, klockan närmade sig ju ändå sex på kvällen.

Till åtta hade jag blivit så pass mycket människa att jag lagat mat. Cissi och Elias köpte vaniljglass till mig också så det blev till och med marängsviss vad det led i Kattpalatset. Mina värdinnepoäng steg betänkligt där. Annars var jag ju lagom charmig (läs oerhört patetisk). Så kan det vara. Grattis till mig.

---