Läkemedelsdebatt som utmålar kvinnor som mähän

Receptfria läkemedel med värktabletter i spetsen är på tapeten. Tidningarna upplåter nyhetsplats åt artiklar, debattinlägg, krönikor och på nätversionerna även olika quiz och bildspel framför allt om hur unga kvinnor överkonsumerar värktabletter. Berättelser om kvinnor som tagit livet av sig medelst paracetamol ( t ex alvedon och panodil) tillmäts stor betydelse för felaktigheten i att dessa preparat säljs förhållandevis fritt på marknaden. Andra skräckhistorier handlar om långtgående leverskador. Lösningen som gång efter annan läggs fram är att försvåra försäljning och tillgänglighet av värktabletter samt att höja åldersgränsen.

Jag skulle säga att dessa larmrapporter som det så vackert kallas fokuserar på fel saker. Genom att peka ut tonårstjejer som tagandes medicin mot "allt" i brist på bättre vetande framställs de som kortsiktigt tänkande och korkade. Det är också konsumtionen som är problemet i tidningarna, inte hur kvinnorna mår. De bakomliggande orsakerna är i vanlig ordning underställt marknaden, för här är det marknaden och avregleringen som är problemet, inte kvinnors hälsotillstånd. Ingenstans har jag än så länge läst om hur användningen i denna grupp har förändrats sedan just avregleringen. Har den i sig förändrat beteendet eller har den hjälpt de som behöver hjälp?

Nu när jag fick citodon utskrivet för ett par veckor sen var det det bästa som hänt på oerhört länge. Med det verkligen inte sagt att jag tycker att det skulle gå att köpa fritt på närlivset. Däremot kan jag undra varför jag aldrig fått det eller liknande utskrivet när jag har uppsökt vårdcentral för återkommande migränproblem när jag var yngre. Är det bättre att tvingas sjukskriva sig och bli totalt utslagen dagen man drabbas av det och vara helt slut dagen efter av utmattning? I min erfarenhet är det inte som att läkare är särskilt villiga att skriva ut medicin överhuvudtaget. Om man har magkatarr som håller en vaken hela natten i kramper i magen får man skylla sig själv för att man har en känsligare mage än andra i samma situation.

Jag kommer också ihåg en gång när jag var 14. Mamma jobbade i Kiruna och pappa hade nattskift på ett boende. En natt fick jag den värsta mensvärk jag någonsin haft och förhoppningsvis någonsin kommer att få. (Jag tycker synd om de som drabbas av det ofta, de är fler än man tror och många just unga tjejer.) Iaf så kunde jag inte sova överhuvudtaget på hela natten för att det gjorde så ont. Jag ringde pappa och bad honom köpa med sig värktabletter på vägen hem från jobbet. Han försökte, men det gick inte eftersom apoteken inte öppnade förrän vid tio och då var han tvungen att sova om han skulle kunna jobba nästa eftermiddag och natt. Tänk så mycket bättre om bensinmackarna hade haft det i sitt sortiment då! Men icke.

Unga kvinnor tar alltså för mycket värkstillande medicin. Det framställs som ett okynnesätande där alla möjliga åkommor behandlas i tablettform. Huvudvärk och mensvärk läggs fram som hyfsat godkända skäl, men pekpinnarna är också framme. Kvinnorna har egentligen inte tillräckligt ont för att tillåtas rätten att kväsa smärtan. Vad man verkligen förfasar sig över, och med viss rätta, är att värktabletterna också tas mot stress, sömnbrist och övervikt. Den gemensamma nämnaren skulle jag säga i alla dessa, utom mensvärk, är den psykiska ohälsan. Kvinnorna mår uppenbarligen inte bra och här är också bevisen. I artiklarna fokuseras dock som jag tidigare skrev på okunnigheten hos kvinnorna om mediciners effekter och biverkningar snarare än användarnas hälsotillstånd.

Om någon vill ta livet av sig med tabletter kommer den med största sannolikhet att göra det även om det är lite svårare att få tag på dem. Efter min erfarenhet brukar personer som försöker begå självmord genom överdos av medicin inte vilja det i slutändan, utan ser det som det klassiska ropet på hjälp. Andra har ångrat sig och kunnat kontakta sjukvården eller en vän innan de slagits ut för gott. Visst kan det ge livslånga skador på kroppen, men är ändå ett förhållandevis milt sätt att nästan dö eftersom deras liv kunnat räddas. De som faktiskt dör av att ha svalt alla piller de kunnat få tag på tror jag mycket väl hade kunnat hoppa framför ett tåg också. De har en helt annan motivation och skulle inte tillåta ett sådant bakslag som överlevnad.

För att avsluta tycker jag att det visserligen är bra att en debatt om värktabletter och användningen av dem förs, men att innan vissa målgrupper utmålas som mähän se till varför det skett en ökning inom just den gruppen. Är det enbart en fråga om utökad reklam som riktar sig till kvinnor vilket är lätt att få uppfattningen av i tidningarna eller handlar det om att de faktiskt mår allt sämre psykiskt och då varför är det så och hur kan vi vända trenden?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0