Svårt att cykla
Igår när jag cyklade till jobbet var det en kille på 14 år nåt som hade lite problem med det där att cykla rakt fram. Det hade väl varit ok om det inte inneburit att han missade det där med att hålla till höger istället för trampa rakt in i mig. Nu tittar jag inte ner i marken eller studerar min mp3-spelare ingående när jag cyklar så jag bromsade. Dessvärre hjälper inte det om inte den andre gör det så jag fick vackert plaska runt i en vattenpöl med cykeln över mig. Men jag har alltid tyckt att det är hett med lövfnas i hela håret. Det gosar in sig ganska bra när håret är plaskblött. Och det här med trasiga jeans, alla har ju det nuförtiden. Nej, det enda negativa var väl egentligen att det var ganska kallt att sitta med blöta kläder hela dagen. Och att det gjorde ganska ont.
Jag hade tänkt att jag skulle återuppta den där regelbundet oregelbundna jympan jag går på idag, men när Cissi och jag var en sväng på torget tänkte jag att jag hade den perfekta ursäkten att inte gå tack vare min cykelkrock. Lite senare när jag satt i soffan och tryckt i mig oerhörda mängder popcorn kändes det inte lika motiverat. Särskilt inte som jag visste att det var folk som skulle ut i Bokskogen och springa idag. Jag kände mig helt enkelt lite förslöad. Så jag tog mig samman och gick till friskis. Det var naturligtvis ett misstag. Att jag trodde att jag inte gjort mig illa i fallet var helt felaktigt, det märkte jag ganska omedelbart. Inte bara detaljen att axeln gjorde ont och att lyfta armen högt sade stopp, som en bonus visade det sig att jag också hade en massa hemliga, osynliga blåmärken över hela benen. Inte bra att göra övningar när man ligger på golvet då. Jag bara säger. Jag är korkad. Och gnällig.
Jag hade tänkt att jag skulle återuppta den där regelbundet oregelbundna jympan jag går på idag, men när Cissi och jag var en sväng på torget tänkte jag att jag hade den perfekta ursäkten att inte gå tack vare min cykelkrock. Lite senare när jag satt i soffan och tryckt i mig oerhörda mängder popcorn kändes det inte lika motiverat. Särskilt inte som jag visste att det var folk som skulle ut i Bokskogen och springa idag. Jag kände mig helt enkelt lite förslöad. Så jag tog mig samman och gick till friskis. Det var naturligtvis ett misstag. Att jag trodde att jag inte gjort mig illa i fallet var helt felaktigt, det märkte jag ganska omedelbart. Inte bara detaljen att axeln gjorde ont och att lyfta armen högt sade stopp, som en bonus visade det sig att jag också hade en massa hemliga, osynliga blåmärken över hela benen. Inte bra att göra övningar när man ligger på golvet då. Jag bara säger. Jag är korkad. Och gnällig.
Kommentarer
Trackback
