Vaccineringshysteri

Var och varannan dag är det någon som ska vaccineras enbart pga att de tillhör den oerhärda riskgruppen att vara mellan 20-29 år gammal. Alla blir kallade och alla ränner iväg till närmaste vårdcentral. Utom jag. Ingen kallar mig, ingen vill att jag ska slippa svinet. Jag må raljera allt jag kan för onödigheten i att sticka sprutor i armen och har inga planer på att självmant kavla upp ärmarna. Men när jag inte ens får möjligheten blir jag tjurig och tycker att det är orättvist.

Som i högstadiet när alla fick brev hem från Svenska kyrkan om att de var välkomna att läsa på måndagseftermiddagarna och sen konfirmeras till våren. Alla utom jag. Att jag inte var medlem var en petitess i mitt tycke eftersom Daniel hade fått ett brev tre år tidigare. Det kan iofs ha berott på att han var en avfälling som faktiskt en gång hade varit en del av statskyrkan, om än inte så länge. Jag hade väl inte konfirmerat mig om jag blivit inbjuden ändå, utan snarare menat på att de var idioter som skickade till mig trots att jag ju inte var med. Men det är naturligtvis inte det som är poängen. Det är känskan av att inte vara välkommen som är problemet.

Och när vi talar om vaccinationer så är jag hundra procent säker på att jag är en del av samhället och i rätt ålder för att bli kallad. Bara det att jag inte blir det. Taskigt.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0