De mentalt labila
Det finns som bekant så många underliga människor. Galna också. De finns båda överallt, men de underliga märks i regel inte på ytan. Den senare kategorin brukar oftare vara väldigt uppenbara. När jag väntade på tåget på Persborg imorse var en av dessa där. En kvinna i knappa 40-årsåldern med normala kläder, fixad med hår och smink, standardutseende för en dag på jobbet helt enkelt. Skillnaden var att hon hade högljudda låtsaskonversationer rakt ut i luften och försökte visa något intressant på busshållplatsen för medväntanden. Själv kände jag mig ytterst ovillig att hamna i diskussion med henne så jag höll avståndet och morgonmuttrade tyst för mig själv om att jag inte hunnit få med mig någon frukost, att vi skulle gå i skolan så länge idag etc etc.
Min asociala tendens funkade och jag kunde läsa tidningen i godan ro där jag satt på vägen till Skurup. Kvinnan hade placerat sig ett par säten snett bakom mig och hade nu imaginära telefonsamtal med försäkringskassan och sitt kontor. När jag steg av tåget och hon satt kvar komplimerade hon min kappa. Sen glömde jag bort henne tills jag kom tillbaka till Malmö och hon gick ut ur vagnen framför mig. Då hade jag inte annat än att lyssna på hennes utläggning om hur dagen hade varit och hur skönt det var att komma hem, hur tiden bara flög iväg, hur trevligt det var att åka tåg med samma människor både dit och tillbaka. Jag log och höll med samtidigt som jag började bli stressad att hinna hem och äta innan matchen. Trevlig kvinna, men galen. Imorgon ska jag med samma tåg. Hoppas att hon inte är med. Då kommer hon se mig som sin bästa väninna. Och det är jag inte. Hoppas jag.
Min asociala tendens funkade och jag kunde läsa tidningen i godan ro där jag satt på vägen till Skurup. Kvinnan hade placerat sig ett par säten snett bakom mig och hade nu imaginära telefonsamtal med försäkringskassan och sitt kontor. När jag steg av tåget och hon satt kvar komplimerade hon min kappa. Sen glömde jag bort henne tills jag kom tillbaka till Malmö och hon gick ut ur vagnen framför mig. Då hade jag inte annat än att lyssna på hennes utläggning om hur dagen hade varit och hur skönt det var att komma hem, hur tiden bara flög iväg, hur trevligt det var att åka tåg med samma människor både dit och tillbaka. Jag log och höll med samtidigt som jag började bli stressad att hinna hem och äta innan matchen. Trevlig kvinna, men galen. Imorgon ska jag med samma tåg. Hoppas att hon inte är med. Då kommer hon se mig som sin bästa väninna. Och det är jag inte. Hoppas jag.
Kommentarer
Trackback
