Det här med skägg
Jag gillar skägg. Alltså vårdat skägg, inte växa-hur-som-helst-skägg. Om jag varit man hade jag fått nöja mig med att dra på ett tomteskägg varje jul för att överhuvudtaget få en känsla för vad skägg är. Iaf om min pappa fortfarande skulle vara densamme. Skäggväxten är alltså ganska patetisk i min familj. Pappa har små tufsar på kinderna här och där och Daniel kan med lite tur få till en halvdan mustasch. Fulle är den ende som har potential att kanske kunna få till något en dag. Med betoning på en dag.
Alla tänker inte som jag. Vid två tillfällen den senaste tiden har jag diskuterat just skägg med en kompis som är betydligt med tveksam till det. Först var det en man hon träffar väldigt sporadiskt: "vi började prata om att han hade så mycket skägg att man kunde tro att han ville ha det som en murrig fitta i ansiktet". Idag var det en flicka hon träffar: "nån gång när jag hånglade med henne tänkte jag förvirrat att hon kunde vara glad, eller jag kunde vara glad att hon hade så lite skäggväxt".
En negativ aspekt med skägg är dock att det ser för jäkla dumt ut när katthår fastnar i det.
Alla tänker inte som jag. Vid två tillfällen den senaste tiden har jag diskuterat just skägg med en kompis som är betydligt med tveksam till det. Först var det en man hon träffar väldigt sporadiskt: "vi började prata om att han hade så mycket skägg att man kunde tro att han ville ha det som en murrig fitta i ansiktet". Idag var det en flicka hon träffar: "nån gång när jag hånglade med henne tänkte jag förvirrat att hon kunde vara glad, eller jag kunde vara glad att hon hade så lite skäggväxt".
En negativ aspekt med skägg är dock att det ser för jäkla dumt ut när katthår fastnar i det.
Kommentarer
Trackback
