Patetiken frodas i Malmö, del Malmöfestivalen
De årliga åtta dagarna av kransare i Malmö har passerat. Förra året lade de konserterna på så lagom avstånd i Folkets park. I år ville de alldeles uppenbarligen inte ha mig dit. Det ville å andra sidan andra så jag befann mig på posthusplatsen några gånger ändå.
Första fredagen hade Cissi ett program som det inte var mycket annat val än att följa. Först ut var Nymfens favoritband Vit Päls. Sen Efterklang och Pascal. Jag hade pluggat in banden så gott jag kunnat under dagen. Inte Vit Päls då, har aldrig varit ett fan av dem. Det var däremot Cissi och Blem som hoppade upp och ner hela konserten. Efter att vi hade ägnat fem, sex timmar åt att halvfrysa till och vänta på band kände jag spontant att "tänk så trevligt det var när det var på Mölleplatsen och man slapp vinden". Fördelen nu var naturligtvis att man kunde ha med sig egen öl.
Nymfen fick stanna hemma. Cissi och Blem drack rödvin i ett plastglas de snott från något barn.
Sen fanns det planer på att se The Pains of Being Pure at Heart och Jonathan Johansson på lördagen, men som den som har minne vet regnade det. Utan tält kändes det sådär att bli kall och blöt så Stella och jag stannade hemma. Så dem pluggade jag in i onödan. Stella uppmärksammade att jag hade Lips (har jag nu med, bara ingen konsoll) så när Lisa anslöt lite senare hade jag fått 4 600 000 poäng på Erase and Rewind och Stella spridit sångglädje genom andra fina 90-talslåtar. Sen gick vi på Debaser som hade maraton i bra musik. Jag blev leggad.
Så vackert.
Några dagar sen regnade det också och jag kollade lite fotboll (hbk-mff 0-2) och tog en tur till Skillinge. Då såg jag inte Gaby and the Guns eller Band of Horses. Ännu onödigt plugglyssnande. På onsdagen höll Lisa sin första förhandling som "fru ordförande" så då drack vi vin på Mosaik. Jag blev leggad. Efter en stund satte sig två brudar vid vårt bord. Oerhört irriterande, störiga brudar. Den propra, blonderade typen som låtsades bli förvånade när killarna som anslöt visade sig ha betalat deras öl för dem. Oväntat sådär skulle jag säga med tanke på att de såg när de betalade. En give away att lämna över hundralappar till servitrisen rakt framför ögonen på dem tänker jag. Men men, det finns idioter överallt. Vad som mer retade mig var att jag har träffat dem någonstans någon gång och tvingats ha en konversation med dem. Jag gissar att de är bekanta till Stella eller Bettan, annars vet jag inte var jag skulle träffat dem.
Det blåste en smula så att man fick hålla i vinglaset om man ville behålla innehållet. Det var det andra vid borden runtom som missade. Vi åt tapas som var dåliga. Servitrisen var osedvanligt otrevlig. NRJ in the Park hade något på stora scenen så vi fick höra massa dålig musik. Sen imponerade jag på Lisa med att kunna sjunga med i i princip hela texten till Natteravn.
Ni ser hur girigt hon tittar mot scenen i förhoppning om att Seebach ska gå på snart.
På torsdagen var det dags för Posthusplatsen igen. Cissi som smitit iväg till Popaganda med Krillan hade mer eller mindre förklarat att jag var dum i huvudet om jag inte såg Dag för Dag. Så med vilda protester från Lisas sida gick vi dit. Man skulle kunna undra varför Lisa var så avig till att se ett för henne okänt band. Jag hade lyssnat in mig lite i vanlig ordning. Jo, men det var ju så att Halsti stod och kastade rockringar på färgglada pelare, försökte pricka hål med bönkuddar och byggde med klossar på Lilla torg. Det kunde inte Lisa missa. Så det blev en kompromiss. Halva konserten och sen Mff:are. Och om det var värt det! Det var så roligt och jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Lisa sneakade till sig signerade idolkort på dem. Jag fick Dejans, hon pussade på Halstikortet och Dahlin ska hon ge till någon på domstolen.
Sympatiskt nog soundcheckade Oskar Linnros på scenen bredvid samtidigt som Dag för Dag spelade.
"Hälsa på farbröderna!" Vi skrattade så högt att de vände sig om och tittade på oss och såg generade ut. Men de är ju gamla, Dejan har ju faktiskt precis fyllt 19.
Underhållningen var total, men till slut var vi tvungna att avvika för att se Oskar Linnros. Nu var det plötsligt en kavalkad av folk jag känner eller är bekant med i alla fall på plats. Inte somd en klena uppslutningen till Dag för dag. Jag var redan tidigare förvånad över att de inte bokat in honom på Stora scenen. Vi hängde lite med Elin och Alex. Alex fattade ingenting och tyckte nog mest att det var smörja.
På fredagen slutligen hade Skurups skrivarlinje en heldag på Hedmanska gården. Det var paneldiskussioner, uppläsningar, poesibingo, musik och grejer. Jag hade inte engagerat mig alls i organiserandet, utan dök mest upp och läste lite och socialiserade till och från. Jag smet också ut och småskrattade en stund när Sudic och Durmaz tävlade mot kidsen.
Sudics knä visade inga svagheter. Lisa måste överdriva det där med korsbandet.
Leo som går i ettan läste också. Det var roligt när han sade att vi var svin. Sen tog han dessvärre tillbaka det lite.
Blem tog det inte på allvar hela tiden.
Sanna var som alltid jättebra! Vi pratade om att hennes musik hade man mycket väl kunnat köpa även om man inte kände henne. Så pratade vi om musik. Och Blem, det var Jenny Owen Youngs jag rekommenderade.
Efter Sanna stod Momofoko på scen. Då blev det fullt på Hedmanska och insläppet ströps. De hade lätt kunnat dra tillräcklig publik på Posthusplatsen. Kanske där de hamnar nästa år.
Efter Momofoko började det krypa i mitt sällskap så vi lämnade festivalen för Metro. Sen halvlåg jag i Lisas soffa sippandes på baileys och konstaterade att det nog var dumt att jag glömt äta. Så kan det gå ibland. Man skulle kunna tro att det hade varit en idé att göra det när man ändå hade all festivalflottmat inom räckhåll, men det enda jag köpte på hela veckan var en gräddbulle. Det är olika det där. En del gillar langos, andra väljer bort det och glömmer titta vad mer som finns.
Första fredagen hade Cissi ett program som det inte var mycket annat val än att följa. Först ut var Nymfens favoritband Vit Päls. Sen Efterklang och Pascal. Jag hade pluggat in banden så gott jag kunnat under dagen. Inte Vit Päls då, har aldrig varit ett fan av dem. Det var däremot Cissi och Blem som hoppade upp och ner hela konserten. Efter att vi hade ägnat fem, sex timmar åt att halvfrysa till och vänta på band kände jag spontant att "tänk så trevligt det var när det var på Mölleplatsen och man slapp vinden". Fördelen nu var naturligtvis att man kunde ha med sig egen öl.
Nymfen fick stanna hemma. Cissi och Blem drack rödvin i ett plastglas de snott från något barn.
Sen fanns det planer på att se The Pains of Being Pure at Heart och Jonathan Johansson på lördagen, men som den som har minne vet regnade det. Utan tält kändes det sådär att bli kall och blöt så Stella och jag stannade hemma. Så dem pluggade jag in i onödan. Stella uppmärksammade att jag hade Lips (har jag nu med, bara ingen konsoll) så när Lisa anslöt lite senare hade jag fått 4 600 000 poäng på Erase and Rewind och Stella spridit sångglädje genom andra fina 90-talslåtar. Sen gick vi på Debaser som hade maraton i bra musik. Jag blev leggad.
Så vackert.
Några dagar sen regnade det också och jag kollade lite fotboll (hbk-mff 0-2) och tog en tur till Skillinge. Då såg jag inte Gaby and the Guns eller Band of Horses. Ännu onödigt plugglyssnande. På onsdagen höll Lisa sin första förhandling som "fru ordförande" så då drack vi vin på Mosaik. Jag blev leggad. Efter en stund satte sig två brudar vid vårt bord. Oerhört irriterande, störiga brudar. Den propra, blonderade typen som låtsades bli förvånade när killarna som anslöt visade sig ha betalat deras öl för dem. Oväntat sådär skulle jag säga med tanke på att de såg när de betalade. En give away att lämna över hundralappar till servitrisen rakt framför ögonen på dem tänker jag. Men men, det finns idioter överallt. Vad som mer retade mig var att jag har träffat dem någonstans någon gång och tvingats ha en konversation med dem. Jag gissar att de är bekanta till Stella eller Bettan, annars vet jag inte var jag skulle träffat dem.
Det blåste en smula så att man fick hålla i vinglaset om man ville behålla innehållet. Det var det andra vid borden runtom som missade. Vi åt tapas som var dåliga. Servitrisen var osedvanligt otrevlig. NRJ in the Park hade något på stora scenen så vi fick höra massa dålig musik. Sen imponerade jag på Lisa med att kunna sjunga med i i princip hela texten till Natteravn.
Ni ser hur girigt hon tittar mot scenen i förhoppning om att Seebach ska gå på snart.
På torsdagen var det dags för Posthusplatsen igen. Cissi som smitit iväg till Popaganda med Krillan hade mer eller mindre förklarat att jag var dum i huvudet om jag inte såg Dag för Dag. Så med vilda protester från Lisas sida gick vi dit. Man skulle kunna undra varför Lisa var så avig till att se ett för henne okänt band. Jag hade lyssnat in mig lite i vanlig ordning. Jo, men det var ju så att Halsti stod och kastade rockringar på färgglada pelare, försökte pricka hål med bönkuddar och byggde med klossar på Lilla torg. Det kunde inte Lisa missa. Så det blev en kompromiss. Halva konserten och sen Mff:are. Och om det var värt det! Det var så roligt och jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Lisa sneakade till sig signerade idolkort på dem. Jag fick Dejans, hon pussade på Halstikortet och Dahlin ska hon ge till någon på domstolen.
Sympatiskt nog soundcheckade Oskar Linnros på scenen bredvid samtidigt som Dag för Dag spelade.
"Hälsa på farbröderna!" Vi skrattade så högt att de vände sig om och tittade på oss och såg generade ut. Men de är ju gamla, Dejan har ju faktiskt precis fyllt 19.
Underhållningen var total, men till slut var vi tvungna att avvika för att se Oskar Linnros. Nu var det plötsligt en kavalkad av folk jag känner eller är bekant med i alla fall på plats. Inte somd en klena uppslutningen till Dag för dag. Jag var redan tidigare förvånad över att de inte bokat in honom på Stora scenen. Vi hängde lite med Elin och Alex. Alex fattade ingenting och tyckte nog mest att det var smörja.
På fredagen slutligen hade Skurups skrivarlinje en heldag på Hedmanska gården. Det var paneldiskussioner, uppläsningar, poesibingo, musik och grejer. Jag hade inte engagerat mig alls i organiserandet, utan dök mest upp och läste lite och socialiserade till och från. Jag smet också ut och småskrattade en stund när Sudic och Durmaz tävlade mot kidsen.
Sudics knä visade inga svagheter. Lisa måste överdriva det där med korsbandet.
Leo som går i ettan läste också. Det var roligt när han sade att vi var svin. Sen tog han dessvärre tillbaka det lite.
Blem tog det inte på allvar hela tiden.
Sanna var som alltid jättebra! Vi pratade om att hennes musik hade man mycket väl kunnat köpa även om man inte kände henne. Så pratade vi om musik. Och Blem, det var Jenny Owen Youngs jag rekommenderade.
Efter Sanna stod Momofoko på scen. Då blev det fullt på Hedmanska och insläppet ströps. De hade lätt kunnat dra tillräcklig publik på Posthusplatsen. Kanske där de hamnar nästa år.
Efter Momofoko började det krypa i mitt sällskap så vi lämnade festivalen för Metro. Sen halvlåg jag i Lisas soffa sippandes på baileys och konstaterade att det nog var dumt att jag glömt äta. Så kan det gå ibland. Man skulle kunna tro att det hade varit en idé att göra det när man ändå hade all festivalflottmat inom räckhåll, men det enda jag köpte på hela veckan var en gräddbulle. Det är olika det där. En del gillar langos, andra väljer bort det och glömmer titta vad mer som finns.
Kommentarer
Trackback
