Ickemöte med vården
Så vaknar jag vid fyratiden på morgonen, går och kissar och inser att japp, det är dags igen. Uppehållet har varit långt, men nu är det urinvägsinfektion som gäller igen. Jag tror att det var någon gång i vintras sist. Helt otroligt när jag tänker på det. Hur har jag lyckats slippa undan så pass länge? Vanligtvis får jag det ju åtminstone tre, fyra gånger om året. Underligt, men endast positivt.
Om jag ska vara helt ärlig var det inte en överraskning. Jag hade känt lite halvsymptom under helgen, men hoppades på att det snarare var vätskebrist än infektion jag märkte av. Det var det inte. Så då när jag vaknade hade den hunnit utvecklas så där fint så att man önskar att man hade varit någon helt annanstans i någon helt annan kropp. För den som inte är så insatt så är den där känslan precis innan bakterierna tar fäste i njurarna som så att det är en pulserande kramp i underlivet samtidigt som det skär in i i en och man tror att man måste kissa konstant. Det gjorde alltså så pass ont att somna om var en omöjlighet. Efter ett par timmar slog det mig att jag kunde ta värktabletter så då gjorde jag det och då försvann den värsta krampkänslan iaf.
Klockan prick 8.00 ringde jag vårdcentralen för att boka tid. Lättare sagt än gjort. Eller först var det lätt. Hela den delen där de brukar vilja att man uppger personnummer och frågar om man vill bli återuppringd hoppades över och jag hamnade direkt på plats nummer nio i kön. Efter 20 minuter närmade jag mig och hade nummer två. Nummer två tog lång tid. Sen trodde jag att jag skulle få höra att det var dags för placering nummer ett i kön. Det var fel. Vad den förinspelade rösten ahde att säga vara att det var ovanligt många som ringde nu och att jag skulle försöka senare. Och sen ett klick i örat. Bortkopplad. Tack, hemskt mycket tack. Urinvägsinfektionen hade inte mirakulöst försvunnit under denna stund så jag ringde upp igen och denna gång fick jag slå in mina siffror. Nummer två hade jag än en gång, men vis av erfarenheten valde jag denna gång eftersom valet kom återuppringning. Det var snart en timme sen och telefonen är tystare än en stum persons stämma. Blir nog jourcentralen ikväll på den.
Om jag ska vara helt ärlig var det inte en överraskning. Jag hade känt lite halvsymptom under helgen, men hoppades på att det snarare var vätskebrist än infektion jag märkte av. Det var det inte. Så då när jag vaknade hade den hunnit utvecklas så där fint så att man önskar att man hade varit någon helt annanstans i någon helt annan kropp. För den som inte är så insatt så är den där känslan precis innan bakterierna tar fäste i njurarna som så att det är en pulserande kramp i underlivet samtidigt som det skär in i i en och man tror att man måste kissa konstant. Det gjorde alltså så pass ont att somna om var en omöjlighet. Efter ett par timmar slog det mig att jag kunde ta värktabletter så då gjorde jag det och då försvann den värsta krampkänslan iaf.
Klockan prick 8.00 ringde jag vårdcentralen för att boka tid. Lättare sagt än gjort. Eller först var det lätt. Hela den delen där de brukar vilja att man uppger personnummer och frågar om man vill bli återuppringd hoppades över och jag hamnade direkt på plats nummer nio i kön. Efter 20 minuter närmade jag mig och hade nummer två. Nummer två tog lång tid. Sen trodde jag att jag skulle få höra att det var dags för placering nummer ett i kön. Det var fel. Vad den förinspelade rösten ahde att säga vara att det var ovanligt många som ringde nu och att jag skulle försöka senare. Och sen ett klick i örat. Bortkopplad. Tack, hemskt mycket tack. Urinvägsinfektionen hade inte mirakulöst försvunnit under denna stund så jag ringde upp igen och denna gång fick jag slå in mina siffror. Nummer två hade jag än en gång, men vis av erfarenheten valde jag denna gång eftersom valet kom återuppringning. Det var snart en timme sen och telefonen är tystare än en stum persons stämma. Blir nog jourcentralen ikväll på den.
Kommentarer
Trackback
