Vem man pratar med
Det händer att folk frågar om jag pratar med mina katter och i det underförstått att så gör man inte. Jo, det gör man. Katterna svarar också. Vanligtvis inte på nivån som Britta - hon babblar satan till svar. Mina katters svar är snarare att spinna sönder sig eller hoppa upp och trampgosa hos en, ibland lite jamande också. Så, ja jag pratar med katterna. Våra konversationer begränsar sig dock till sådant som har med dem att göra: "Nej Nymfen, jag ser dig, gå inte in där", "Nej, Nymfen, låt Fedden äta sin mat, du har egen", "Fedden, sluta krafsa i lådan", "Kom Nymfen/Fedden", "Hejdå katterna, kommer hem NN", "Hej gosekatterna" etc.
Jag brukar inte prata med dem om saker jag funderar över som rör mig själv. Där har jag utvecklat en annan ovana istället, att prata med mig själv. Lite då och då hör jag mig själv säga högt, eller inte högt men ändå, slutet på en mening jag tänker. Detta händer både när jag går på stan och när jag sitter framför datorn på jobbet. Inte bra. Jag är inte gammal nog för sådana gammeltendenser.
Jag brukar inte prata med dem om saker jag funderar över som rör mig själv. Där har jag utvecklat en annan ovana istället, att prata med mig själv. Lite då och då hör jag mig själv säga högt, eller inte högt men ändå, slutet på en mening jag tänker. Detta händer både när jag går på stan och när jag sitter framför datorn på jobbet. Inte bra. Jag är inte gammal nog för sådana gammeltendenser.
Kommentarer
Trackback
