När Shitty ville att jag skulle dö

Var femte fästing bär på borrelia skriver Sydsvenskan. Det är knappast en nyhet att spindeldjur är livsfarliga; det vet vi sen gammalt. När jag hängde i Lomma i april föll världens blodfylldaste fästing av katt. Jag trampade ihjäl den. Blem, rädd för det gigantiska blodpölen, vågade sig knappt ut i trädgården igen efter det. Så vi gick en sväng åt havet och hamnen till istället. När vi kom tillbaka till huset syntes inget blod på min sko längre.

Jag har haft borrelia, två gånger till och med tror jag. Jag fick hem en enkät att fylla i när jag var femton. Det skulle vara till någon studie. Jag var en dålig människa och svarade inte. Det kom inte heller någon påminnelse om det så de var nog inte så angelägna om svar. Att jag inte satte mig och kryssade i små rutor och skrev små fina svar berodde på att jag inte hade en aning vad jag skulle svara eftersom jag varit för liten när jag haft det. Då skulle man kunna ta sina föräldrar till hjälp kan man tänka, men mamma var i Kiruna och tittade på midnattssol och sen dygnet-runt-sol och pappa hade helt enkelt inte en aning. Så det blev inte så mycket med det.

Vad jag skulle komma till var att en av gångerna en ond fästing hade bitit mig var strax innan vi skulle åka på bilsemester i Europa när jag var åtta, nio nåt. Eftersom jag inte tål penicillin fick jag abboticin. Abboticin är Guds gåva till otrogna - det är så äckligt att det inte går att svälja nästan. Och nej, tabletter kunder jag inte svälja då, det lärde jag mig knappt förrän jag började äta p-piller. Då fanns det ett betydligt större incitament. Iaf, jag kräktes upp denna vita, trögflytande medicin ett flertal gånger. Då tvingades jag dricka det en gång till. Daniel var snäll ibland och gjorde marmeladmacka till mig att äta direkt efter så smaken skulle försvinna. Det var en bra metod. Jag tror att om mina föräldrar hade gett mig godis efteråt hade det funkat bättre också. Det ska jag komma ihåg om jag får barn som inte kan ta medicin som normala människor en dag. Jag försökte naturligtvis slippa ta kräkmedlet, jag mådde ju bra, men mamma och pappa ville inte riskera att jag skulle få hjärnihinneinflammation och förklarade helt enkelt att jag kunde dö om jag inte svalde snällt. Både första gången och andra efter att jag hade kräkt. Shitty såg inte till mitt bästa på samma sätt. Istället frågade hon: - Om Teresa dör, får jag hennes rum då?

Shitty, om jag dör är du välkommen att ta över mitt kontrakt på lägenheten, men rummet jag hade då, det hade du aldrig fått.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0