Fotbollen

Den dära fotbollen. Jag har alltid, eller åtminstone så länge jag kan minnas, varit bollrädd och visat upp en fantastisk förmåga att undvika att bli träffad av dem. Det visar på ett alldeles utmärkt bollsinne skulle jag säga! Trots min misstrogenhet mot bollar spelade jag fotboll hela mellanstadiet igenom. Nu var det kanske inte så att det var en sport jag gick in i med entusiasm, inte heller pga något intresse och därmed  tryck på mig hemifrån. Istället var det mina kompisar som mer eller mindre tvingade mig och när jag väl hade gått med på att vara med en gång fanns ingen återvändo. Om inte jag var med var laget för litet och skulle förlora på walkover. Så jag ägnade helgerna åt att flytta mig från bollen match efter match. Som tur var var mina kompisar duktiga och såg till att vi vann serien gång efter annan. Det innebar glass efter varje match och en utflykt till Tosselilla på sommaren.

Nu finns däremot det där intresset som saknades då. Inte så att jag vill ut och rulla boll själv, även om jag nog skulle ge mig in i det med lite mer jävlar anamma nu än när jag var 10, men fotbollen har tagit en stor del av mitt liv i anspråk ändå. Att följa Mff är dock mer förknippat med ångest än glädje. Efter guldet förra året mest glädje och lättnad att få en paus. Den här säsongen med skadade spelare, ingen tränare i egentlig mening förrän Norling alldeles för sent kom in i bilden mest ångest. Undermåliga resultat, två matcher som fått brytas pga knallskott. Vad är grejen med dem förresten? De låter, man får ont i öronen, och alla önskar i stunden livet ur den som kastar.

Allsvenskan har som sagt inte varit något att hurra över alls hittills. Malmös bästa matcher är de som inte har fått spelas full tid. Istället har man mått dåligt mot Torshavn, även om det var ganska roligt att höra färöingarna på sitt låtsasspråk på webbradio, ingen annan sände ju bortamatchen. Rangers var årets positiva överraskning. Jag undrar om det var någon som verkligen på riktigt trodde att Malmö skulle ha en rimlig chans mot dem. Jag gjorde det inte iaf. Knäpp returmatch där också. Sen var det Milan och den lekstugan kunde man ju inte annat än tycka var underhållande. Och därefter totalmoset i Zagreb. Mff glömde den där lilla detaljen som de får betalt för - att spela. Istället for de omkring som yra höns med en räv i stjärtfjädrarna. Och Dusan som ändå skött sig förhållandevis väl under våren totalkollapsade, vilket säkert var anledningen till att han såg ut att fundera över var det fanns rep att hänga sig med igår efter returen. För returen var ju annars fantastisk! Först riktig kämpaglöd och sen när de var elva mot tio man var det som att proppen gick ur och de verkligen vågade ge kroaterna en match. Och så nära, så nära var det.

Vad som ändå gör att jag börjar tröttna på att gå på fotbollen är alla idioter, som dessvärre glatt påhejade av hålligången/capon Agron, hellre ger utlopp för sin idioti än bryr sig om vad som händer på plan. Att domaren sålt sig som en hora, att det är en hora på linjen eller att en spelare bara i största allmänhet är en fitta är något jag inte kan förlika mig med. Det är lätt åtgärdat med de män som står runt en, bara att säga till en gång så ber de om ursäkt och slutar. Men då talar vi om ett tiotal personer och i klacken står många tusen. Samma sak med alla hatsånger. Man säger att man vill undvika våld, förstörelse och huliganism. Börja då med att rensa i ramsorna och sångerna - så länge hatet är accepterat där accepterar man också att det accelererar.

Sen kan man fråga sig varför alla puckon som ropar ut att de runkar till fotbollskväll inte istället för att vara på matchen letar reda på en tjej eller kille att ligga med. Patetiska jäklar.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0