Det här med att äta sallad
I mitt kinesiska horoskop stod det som jag tidigare berättat att jag skulle undvika att sluka allt jag hittar på marken och att jag inte skulle dö av en sallad. Idag har jag ätit sallad till middag. Jag vet inte hur ni gör sallad, men den jag gjorde idag var så här på ett ungefär:
Först rosta sköljd quinoa i en stekpanna så den får en lite nötig smak och sen koka som vanligt i saltat vatten. Därefter slänga ner i blandad sallad. I pannan har jag under tiden stekt på lite strimlad rökt kalkon och sen rostat solrosfrön som också åker ner i skålen. Lite chèvre (roule de chèvre om man ska vara petig) och ugnsstekt kyckling (gamla rester alltså) i bitar får också följa med. Eftersom jag fortfarande har aioli i kylen blir den bas i dressingen som består av fifty fifty aioli och yoghurt. Allt rörs samman och sen tar man med sig skålen till soffan och äter framför datorn/tvn.
Eftersom jag inte tänker på att det faktiskt är riktig mat bara äter och äter jag tills skålen är tom och sen sitter jag som nu djupt tillbakalutad med jeansknappen uppknäppt och smålider. Det är en god sallad, men det gäller att känna sina gränser också. Det är inte synd om mig och jag håller inte på att dö, men lite känns det så.
Först rosta sköljd quinoa i en stekpanna så den får en lite nötig smak och sen koka som vanligt i saltat vatten. Därefter slänga ner i blandad sallad. I pannan har jag under tiden stekt på lite strimlad rökt kalkon och sen rostat solrosfrön som också åker ner i skålen. Lite chèvre (roule de chèvre om man ska vara petig) och ugnsstekt kyckling (gamla rester alltså) i bitar får också följa med. Eftersom jag fortfarande har aioli i kylen blir den bas i dressingen som består av fifty fifty aioli och yoghurt. Allt rörs samman och sen tar man med sig skålen till soffan och äter framför datorn/tvn.
Eftersom jag inte tänker på att det faktiskt är riktig mat bara äter och äter jag tills skålen är tom och sen sitter jag som nu djupt tillbakalutad med jeansknappen uppknäppt och smålider. Det är en god sallad, men det gäller att känna sina gränser också. Det är inte synd om mig och jag håller inte på att dö, men lite känns det så.
Kommentarer
Trackback
