Harry Potter: The Deathly Hallows Part 2
Så var det dags för finalen. Den uppmärksamme ser direkt att det har blivit ett litet diskret hopp från Azkaban hit. Det beror på många saker, bland annat att jag somnade någon film och att jag haft bättre saker för mig någon gång än att att återberätta. Det kanske kommer senare, vi får se.
Nu var det i alla fall tid för upplösningen av denna rafflande historia om den svartsjuke och tjurige rödhättan Ron, den i de första filmerna överbrighta men sen alltmer bara unga kvinnan i trion med bara ett ansiktsuttryck Hermione och huvudpersonen den tursamme och fantasilöse (hallå, han använder typ bara två trollformler, svårt att förstå att det är han eller avvärja vad han ska hitta på) Harry. Tre gnällpottor som försöker vinna mot ondskan.
Ett problem med det här återberättandet är naturligtvis att jag lätt blandar ihop del ett med tvåan och inte riktigt vet när vilka skeenden påbörjas och avslutas så jag skippar det mesta därmed. Draco räddade ju livet på Harry genom att inte avslöja hans identitet i ettan så Harry räddar hans i tvåan och därefter räddar Dracos mamma Harrys liv genom att inte avslöja att han lever för Voldemort. Alltså står Harry nu i tacksamhets/livsskuld till Malfoys. Det är inget man hänger upp sig på i berättelsen utan det antas vara jämnt där. Kass.
Annars så hånglar Harry och Hermione, typ som att de är de två sista människorna på jorden och därför måste ge det en chans. Inte så hett någonstans. Istället blir det Ron och Hermione som äntligen får till det. Eller äntligen och äntligen. Jag hade inte fattat att de inte redan hade det going, men jag kanske är lite trög ibland. Det vet jag faktiskt att jag är så det lär ju vara så. Vad mer? Neville är hjälte, Ginny är hjälte, Fred och George är hjältar, Molly är hjälte, Arthur är hjälte (duh, han heter ju Arthur), McGonagall är hjälte, en hög andra är hjältar och allra största hjälten är Snape. Snape som Harry och Ginny sen också döper sin unge efter. Och vad är grejen med det, att de har med den där tramsiga epilogen där vi får se hur alla är lyckliga och nöjda i sina kärnfamiljer. Kärnfamiljer där relationen påbörjades när de var i knappa tonåren. Känns det rimligt? Underlig amerikans högerkänsla på det.
Ja, och så vann ju Harry förstås. Eftersom han var så modig att han var beredd att offra sitt eget liv för det goda. Isch.
Som synes hade vi inte hunnit klä om till våra särskilt införskaffade outfits till premiären. Blev lite tight efter Torshavn-matchen. Annars hade jag valt Bellatrix (lätt coolast, plus att jag har håret för det) och Lisa vet jag faktiskt inte vad hon tänkt sig. Jag gissar att hon inte vill vara en tönt heller (som Hermione). Tonks är ju snygg så det hade varit något, men kass att hon dog bara. Ginny lite tråkigt även om hon väl är den mest kompetenta trollkarlen/häxan av dem allihop så kanske hon ändå.
För övrigt var vi lite besvikna att inte 3D-glasögonen var runda som Harrys. Och det var ingen poäng med att se filmen i 3D, hade nog hellre sett den i 2D, bättre skärpa och djup i bilden än att ha textremsan fladdrandes framför scenerna hela tiden.
Nu var det i alla fall tid för upplösningen av denna rafflande historia om den svartsjuke och tjurige rödhättan Ron, den i de första filmerna överbrighta men sen alltmer bara unga kvinnan i trion med bara ett ansiktsuttryck Hermione och huvudpersonen den tursamme och fantasilöse (hallå, han använder typ bara två trollformler, svårt att förstå att det är han eller avvärja vad han ska hitta på) Harry. Tre gnällpottor som försöker vinna mot ondskan.
Ett problem med det här återberättandet är naturligtvis att jag lätt blandar ihop del ett med tvåan och inte riktigt vet när vilka skeenden påbörjas och avslutas så jag skippar det mesta därmed. Draco räddade ju livet på Harry genom att inte avslöja hans identitet i ettan så Harry räddar hans i tvåan och därefter räddar Dracos mamma Harrys liv genom att inte avslöja att han lever för Voldemort. Alltså står Harry nu i tacksamhets/livsskuld till Malfoys. Det är inget man hänger upp sig på i berättelsen utan det antas vara jämnt där. Kass.
Annars så hånglar Harry och Hermione, typ som att de är de två sista människorna på jorden och därför måste ge det en chans. Inte så hett någonstans. Istället blir det Ron och Hermione som äntligen får till det. Eller äntligen och äntligen. Jag hade inte fattat att de inte redan hade det going, men jag kanske är lite trög ibland. Det vet jag faktiskt att jag är så det lär ju vara så. Vad mer? Neville är hjälte, Ginny är hjälte, Fred och George är hjältar, Molly är hjälte, Arthur är hjälte (duh, han heter ju Arthur), McGonagall är hjälte, en hög andra är hjältar och allra största hjälten är Snape. Snape som Harry och Ginny sen också döper sin unge efter. Och vad är grejen med det, att de har med den där tramsiga epilogen där vi får se hur alla är lyckliga och nöjda i sina kärnfamiljer. Kärnfamiljer där relationen påbörjades när de var i knappa tonåren. Känns det rimligt? Underlig amerikans högerkänsla på det.
Ja, och så vann ju Harry förstås. Eftersom han var så modig att han var beredd att offra sitt eget liv för det goda. Isch.
Som synes hade vi inte hunnit klä om till våra särskilt införskaffade outfits till premiären. Blev lite tight efter Torshavn-matchen. Annars hade jag valt Bellatrix (lätt coolast, plus att jag har håret för det) och Lisa vet jag faktiskt inte vad hon tänkt sig. Jag gissar att hon inte vill vara en tönt heller (som Hermione). Tonks är ju snygg så det hade varit något, men kass att hon dog bara. Ginny lite tråkigt även om hon väl är den mest kompetenta trollkarlen/häxan av dem allihop så kanske hon ändå.
För övrigt var vi lite besvikna att inte 3D-glasögonen var runda som Harrys. Och det var ingen poäng med att se filmen i 3D, hade nog hellre sett den i 2D, bättre skärpa och djup i bilden än att ha textremsan fladdrandes framför scenerna hela tiden.
Kommentarer
Trackback
