Patetiken frodas på Malmö Stadion
Lite då och då under söndagen och även idag har jag frågat mig vad jag gjort i helgen. Fredagen vet jag. Då var farmor på besök i Lomma. Kantarelltoast till förrätt och rödspätta därefter. Ja, jag vet om att den är rödlistad, men inhandlaren gjorde det inte och man kan inte alltid göra rätt. God var den i alla fall med dillad nypotatis, kokta morötter och citronörtsås. På begäran av farmor ”Är det så att det blir jordgubbar till efterrätt?” blev det också jordgubbar.
Lördagen har däremot varit svårare att komma ihåg. På kvällen var vi hos Lisa och Christian i deras nya hus i Kävlinge. Fin mat och finare öl bjöds. För töntar som Lisa själv fanns vin också. Jag var dock mer intresserad av hans öl. Den som serverades i helgen var milsväga ifrån den han gjorde när de för många år sen bodde ute i ingenstans i Lund (Norra Fäladen?). Min favorit var den rökiga, men de andra var fina de med. Bara trevligt alltihop! För de som satt i partytältet och inte som vi i det sammanlänkade uterummet kan jag dock tänka mig att stressen över hällregnet och hagelstormen var större, men det sprack upp igen senare.
Så nej, där råder inga oklarheter om lördagkvällen. Det är dagen jag undrar över gång på gång. Det känns som att jag förlorade en dag eftersom jag stundtals inte kan komma på vad jag gjorde. Nu är det ju inte så att jag faktiskt gjorde något inser jag när det kommer till mig vad jag ägnade dagen åt. Klockan tio ställde jag mig med Lisa i sällskap i den kilometerlånga kön på stadionområdet och strax därefter anslöt Fulle och Jonathan.
Jo, men glada miner var det ja.
Ingen av oss hade fått sig någon frukost till livs och kände oss ganska nere där i regnet. Så vi ringde Krill som var på väg efter att ha lämnat av schweizaren på centralen och gjorde en beställning. En halvtimme senare hade vi både kaffe och croissanter respektive kanelbullar. Stämningen lyfte. Så med tiden även regnmolnen.
Föreställ er Lisas skepsis innan kaffet...
Nu var det ju inte så att det var särskilt roligt att stå rakt upp och ner timme efter timme. Snarare oerhört frustrerande och fysiskt ansträngande. I synnerhet om man som jag hade klackar. Vid ett gav pojkarna upp. Deras solidariska plan på att köpa biljetter till polarna sprack och de gav istället en kompis längre fram pengar att köpa biljetter bara till de två. Vi stod kvar, men började känna oss allt mer uppgivna. Och hungriga. Krills Jonas (alltså kompis, inte ”kompis”) räddade oss då med en färd till Max så vi fick lite proviant. Lystna blickar från våra kögrannar. De värmde.
Jonas, en bra kille.
Vid det här laget hade vi kommit ganska långt och närmade oss ståplatstorget. Fortfarande en bra bit kvar till luckorna alltså. Själv var jag också tvungen att avvika vid två för att hämta mor och Bo på Kastrup.
Halvvägs komna.
När jag kommer fram till bilen, kliver in och slår på radion hörs Henke Larssons bröliga stämma stappla fram ord om kvällens kommande BOIS-match i sommarpratet. Precis vad jag inte var sugen på att höra. Blev lite nöjd senare när jag hörde att de åkt på storstryk mot Falkenberg.
Den stora frågan ni ställer er nu är naturligtvis hur det gick med biljettinköpen till slut? Var köandet lönt? Fick vi några biljetter? Och jodå är svaret. Krill och Lisa var ståndaktiga och framåt fyratiden kunde de kvittera ut biljetter till fullt rimliga summor. Så, oss kan ni hitta på sektion 37 den 14 augusti.
Vackert.
