När det var synd om mig
Det var väldigt synd om mig för bara någon vecka sen. Först var det en stekel som flög innanför min blus och dödade min rygg med sina stick. Skabbiga minivarbett. Inte fräscht. Sen förra veckan eller om det var förrförra kliade jag mig på benet och vad hittade jag då där? Jo en stor torkad varklump. Något jäkeldjur hade bitit mig på benet, på två ställen. Inte ok.
Ni ser. Inte bra alls. Tog över en vecka innan de var borta. Under den tiden hann mina kolleger börja stressa upp mig allt mer. De tittade på de äckliga betten och började prata fästingar, borrelia och TBE. Inte trevligt alls. Och eftersom jag haft borrelia ett par gånger lät det inte orimligt alls heller.
Jag har väl berättat om när jag fick det när jag var typ åtta? Vi var på semester i Europa. Sex pers i en Mazda E2000. Jag fick åka baklänges större delen av vägen av oklar anledning. En var iofs att Shitty och Fulle var så små att de satt i barnstolar. Fulle var söt, men lite tjatig. Favoritleken var att härma djurläten där fisk var det populäraste från vår sida. Tyst och skönt. Annars använde han sitt bristande ordförråd till att gång på gång säga "Fabbo låna den. Vatten".
Iaf. Jag fick antibiotika mot den onda fästingen som attackerat mig. Eftersom jag är en tönt tål jag inte penicillin och eftersom jag var en supertönt kunde jag inte svälja tabletter utan fick flytande abboticin. Flytande medicin till att börja med är ju äckligt, men tänk då att den är trögflytande och vit. Inte bra alls. Jag tyckte det var så äckligt att jag kräktes upp den regelbundet. Och då var jag tvungen att svälja skiten igen.
Daniel visade sig från sin bästa sida i det och bredde marmeladmackor på fluffigt franskbröd att äta direkt efter jag svalt så att jag skulle behålla medicinen. Jag försökte slippa medicin, men den gick inte för då förklarade mamma att jag skulle hamna på sjukhus och dö. Där visade Shitty sin sanna sida: "Om Teresa dör, får jag hennes rum då?". Skitunge.
Så nu när jag var biten igen och mina kolleger stressade mig blev jag nervös. Jag kan visserligen svälja tabletter nuförtiden, men ändå. Fast jag tror att det är lugnt. Betten är nästan borta nu. Så jag kan andas ut.
Ni ser. Inte bra alls. Tog över en vecka innan de var borta. Under den tiden hann mina kolleger börja stressa upp mig allt mer. De tittade på de äckliga betten och började prata fästingar, borrelia och TBE. Inte trevligt alls. Och eftersom jag haft borrelia ett par gånger lät det inte orimligt alls heller.
Jag har väl berättat om när jag fick det när jag var typ åtta? Vi var på semester i Europa. Sex pers i en Mazda E2000. Jag fick åka baklänges större delen av vägen av oklar anledning. En var iofs att Shitty och Fulle var så små att de satt i barnstolar. Fulle var söt, men lite tjatig. Favoritleken var att härma djurläten där fisk var det populäraste från vår sida. Tyst och skönt. Annars använde han sitt bristande ordförråd till att gång på gång säga "Fabbo låna den. Vatten".
Iaf. Jag fick antibiotika mot den onda fästingen som attackerat mig. Eftersom jag är en tönt tål jag inte penicillin och eftersom jag var en supertönt kunde jag inte svälja tabletter utan fick flytande abboticin. Flytande medicin till att börja med är ju äckligt, men tänk då att den är trögflytande och vit. Inte bra alls. Jag tyckte det var så äckligt att jag kräktes upp den regelbundet. Och då var jag tvungen att svälja skiten igen.
Daniel visade sig från sin bästa sida i det och bredde marmeladmackor på fluffigt franskbröd att äta direkt efter jag svalt så att jag skulle behålla medicinen. Jag försökte slippa medicin, men den gick inte för då förklarade mamma att jag skulle hamna på sjukhus och dö. Där visade Shitty sin sanna sida: "Om Teresa dör, får jag hennes rum då?". Skitunge.
Så nu när jag var biten igen och mina kolleger stressade mig blev jag nervös. Jag kan visserligen svälja tabletter nuförtiden, men ändå. Fast jag tror att det är lugnt. Betten är nästan borta nu. Så jag kan andas ut.
Kommentarer
Trackback
