genom nålsögat

På sistone har jag mest läst vampyrböcker, lagom ansträngande. Så nu inför författarbesök läser jag Falkenland. En samlingsvolym med fyra novellor eller kortromaner om man så vill. Jag har läst de två första och nu känner jag att det får räcka. Jag orkar inte läsa mer om mammor som inte har någon kärlek för sin dotter och ser henne som en rival. Jag orkar inte läsa mer om hur oren och smutsig kvinnan per definition är. Jag orkar inte läsa mer om hur sexualitet blir ett tvång för att frigöra sig från sina föräldrar och hur den samtidigt binder personen till en nedåtgående depressiv spiral. Jag kanske skummar resten senare. Men det får bli senare.

Till nästa bokcirkel har vi Kosmokomik av Calvino. Den är lite annorlunda Falkenlands böcker får jag säga. Jag läser dock hellre hennes.

Istället för de här böckerna jag borde läsa har jag lånat Lesley Lokkos senaste av Lisa. Betydligt lättare läsning. Kan man se på tv samtidigt om man skulle vilja. Och det vill jag.

---

Vi har gjort en antologi. Mitt bidrag kommer till skillnad från de flestas, om inte alla, andras i klassen inte hamna på nätet eftersom jag fortfarande vill framstå som en någorlunda normal person. Vi skickade alltihop till förlaget i torsdags och under helgen har jag fixat lite med ändringar de ville ha. Så nu ska det vara klart och man kan börja skriva igen, det vi faktiskt går i skolan för att göra. Det här med att skriva får dock vänta tills jag har läst ut några böcker till. Är fast i vampyrvärlden igen, men med nya karaktärer. Twilight Saga i all ära, men House of Night-serien håller måttet den med. Har inte så mycket kvar som kanske tur är, har ju ett jobb att sköta lite också.

När Ninni och jag jobbade på AOL när vi bodde i Waterford missade vi det där med att ställa om klockan och kom en timme för tidigt till jobbet. Vi var inte alls nöjda av naturliga skäl. Vad som var än störigare var att jag kom en timme för tidigt nästa dag också för att jag hade glömt ställa om väckarklockan. Idag glömde jag inte. Datorn ändrade sig automatiskt och då ställde jag om ett par stycken klockor till också, praktiskt.

När Lisa kom till O'Learys efter att ha skickat mor sin på tåget sjönk stämningen i vanlig ordning. Harry och Lisa har ju som bekant sin fejd de vägrar reda ut. Att Malmö oerhört rättvist vann och att RÅP oerhört oväntat gjorde två av målen hjälpte dock upp situationen tillfälligt. Vi får se hur det utvecklar sig. Idag lämnade Harry innan matchen var slut.

---

I höstas var jag inte med när klassen åkte till Skanör. Isf att pimpla rödvin, vilket verkar vara det enda de gjorde de två dagar de var där, låg jag med halsfluss i soffan och tyckte synd om mig själv. Det enda som lyfte humöret då var 5-0 mot Elfsborg. Så igår var det dags för Skanör igen, men den här gången fanns det ett verkligt syfte med att åka dit. Den dära antologin vi håller på och tramsar med ska det ju vara texter till så de skulle diskuteras. I vår grupp till skillnad från vissa andra valde vi att inte göra det in absurdum. Vi höll det på en normal nivå och kunde glatt korka upp vinflaskorna tre, fyra timmar före de långsammaste klasskamraterna. Eller korka upp och korka upp, jag skruvade upp min flaska. Man gör ju så allt som oftast nuförtiden. Samuel var ännu modernare och hade en petvinflaska, alltså en riktig systemflaska. Olle som inte är lika framåt på det planet hade med sig vin i en coop-sockerdrickspetflaska. Det är så olika hur man tycker är trevligast.

Eftersom ju jag missade förra vistelsen på den där gården kollade jag upp lite relevanta saker om Skanör innan vi åkte:

• Skanör var stort på sill på medeltiden.
• 1872 översvämmades metropolen ända upp till kyrkan.
• 1874 brann fyra kvarter ner i stan.
• 1885 brann mer eller mindre resten ner också.
• Sedan 1984 anordnar de det 757,1 meter långa gåsaloppet.

Jag hade ingen som helst användning av denna fakta. Istället tog jag på plats reda på sådant som var mer relevant:

• Var köket låg så man kunde få kaffe.
• Var jag, Ylvar, Sanna och Samuel skulle sova.
• Var de andra var när de titt som tätt försvann i huset.
• Var toaletterna låg.

Ylvar sov glatt under en karta över Seoul.


Martin och Olle besökte vårt rum. Martin var trevligare; han hade med sig en kalender i present till mig.


Sanna åt keso till lunch. Jag åt godis. Ylvar kunde inte äta något eftersom hela gommen trillade ut på henne.


Niklas försökte spela tuff med handen i gips. Sådana ambitioner hade inte Sanna.


Jag frös halvt ihjäl i vanlig ordning och drack kaffe i förhoppning om att bli varmare. Gick sådär.

---

Ikväll kommer jag att tillfälligt få mitt uppmärksamhetsbehov mättat när Skurup flyttar till Malmö, närmare bestämt till Hedmanska gården. Jag kommer läsa snusk så om man vill få en fin start på lördagkvällen rekommenderar jag att man beger sig till Lilla Torg och stannar där mellan 19 och 22! Vino kan man ta med sig och intaga på plats, men inte officiellt.

---

Linda Skugge har jag förklarat min antipati mot förut nån gång häri. Igår skrev hon en debattartikel på Newsmill där hon lägger ut orden om fenomenet med spökskrivare. I den kallar hon Stieg Larssons sambo "rabiat" och "kärring". I en tidigare version av inlägget, det uppdaterades och rättades till igår, förklarar hon också att "Kurdo Baksi säger att det var han som skrev Stig Larssons deckartrilogi". Svenska Dagbladet verkar inte direkt vara några fans av Skugge de heller. De intervjuade henne igår om detta påstående som visst inte hade någon grund:

Hur noggrann är du när du skriver debattartiklar?

- Så noga som uppdraget stipulerar. Detta är inte DN Debatt. Newsmill ville ha en snabb artikel om spökskrivning och det vet du lika väl som jag att de vände sig till mig för att jag snabbt kan skriva en rolig, träffsäker text på 15 minuter en fredagskväll.

 

Sanningshalten behöver alltså inte vara så hög såvida det inte är på de fina kultursidorna man skriver. Jag vet inte om jag skulle anlita hennes pr-byrå att skriva texter åt mig med den inställningen. Men det kanske bara är jag. SvD kan underhållande nog dessutom inte låta bli att knäppa henne på näsan genom att i en fotnot påpeka att Skugge i artikeln stavar deckarförfattarens namn Stig. Fast hon kanske tror att de två Larssons är densamme?

 

---

 

Jag har i över en månads tid försökt ta mig igenom Martina Lowdens Allt. Det går sådär. Jag kommer inte ifrån att jag tycker att den är så förbannat tråkig. Jag är inte intresserad av vad hon har på sitt skrivbord. Boken har dock hyllats till både höger och vänster och belönades med Borås debutantpris för ett par år sen. Så jag tänker att intresset för vad folk omger sig med måste vara stort. Alltså hänger jag på några år försent och delar med mig. Jag har inget skrivbord, men mitt soffbord får duga:

Längst till vänster en nagelfil i sten. Därefter en fjärrkontroll till tv:n. Den ligger lite på en dvd-r-skiva som jag inte vet om det är något på eller om det är en misslyckad bränning. Den har legat där lite drygt en vecka och jag vet inte hur den hamnat på bordet. Ovanpå skivan ligger en fickspegel med sprucket lock från h&m som jag hade i handväskan en dag när jag hade rött läppstift och uppenbarligen kände för att se till att det höll sig på plats. Mitt på bordet finner vi en pizzameny till La Bamba. Den plockades fram idag när Cissi undrade över numret dit. Nu ligger det i likhet med Belmondos i min mobil. Snuddandes bladet står ett lypsyl och strax bredvid ett klarrött nagellack. Nästa föremål är ett glasunderlägg, blått fint med 70-talsmönster som jag inhandlat på tradera i våras. En röd kulspetspenna från Kanthal pekar på Världens bästa roman som jag nått ungefär halvvägs i. Inga hundöron, det är absolut förbjudet. Istället ett magnetbokmärke som ser ganska skabbigt ut i sin illa åtgångenhet vid det här laget. Det har fåtts av Blem en gång. Romanen ligger ovanpå en hög räkningar jag inte vill låtsas om. En av dem avslöjade för mig att jag tydligen har betalat in till a-kassan hela det senaste året trots att jag inte har arbetat. Jag trodde att det bara var till mitt fackförbund pengarna dragits från kontot. Känns lite olönt, men lite sent att sluta betala nu när man varit medlem så länge. Vem vet, man kanske kan få lite alfakassa om man har tur sen till sommaren. Ett annat brev i högen är från csn som varit vänliga nog att räkna ut hur mycket jag ska betala tillbaka det här året. Den första avin kommer väl samma dag som sista utbetalningen i vår. Längst ner till höger på soffbordet ligger ännu en hög papper med responstexter och kompendier, skolpapper helt enkelt. De kommer hålas och sättas in i pärm under eftermiddagen. Ovanpå ligger en lapp där jag antecknat böcker jag tänkt köpa när jag en dag får in pengar på kontot och dessutom orkar bege mig till Gregers antikvariat i Malmö. De verkar ha de flesta på listan. Jag gillar inte antikvariat dock. Det är ofta alldeles för stökigt. Eller så har jag bara blivit skadad av det där vad det nu heter i Lund där man får se upp så att inte böcker trillar ner på en från de överfulla hyllorna till synes helt utan system.

Det var mitt soffbord/skrivbord. Datorn har jag för tillfället i knät. Håll till godo.

---

Som jag nämnde tidigare började jag idag skriva på en liten pedofilberättelse i skolan. Hemma har jag fortsatt på den, men nu börjar jag få lite moraliska betänkligheter. Är det verkligen okej att en sjuåring vill ha den intimiteten med en vuxen man? Får man lov att skriva en romantiserad historia om övergrepp? Jag är tveksam, men fortsätter så länge och hoppas att ingen som eventuellt kommer att läsa den har någon för texten mindre lämplig sexuell böjelse.

---

Idag var rubriken för dagen Det groteska. Jag påbörjade en pedofilitext på skrivövningen och sen satt vi i grupp och läste utdrag ut American Psycho. Jag har inte läst boken och det finns en anledning till det. Det finns också en anledning till att jag aldrig läste ut Naked Lunch. Eller Lolita för den delen, även om just den boken kanske inte har lika många beröringspunkter som de två andra har i sammanhanget. När man läser den här typen av texter börjar man ofrånkomligen fundera över vad det är för sjuka människor som ligger bakom berättelserna. Även om man rent rationellt förstår att gärningarna som beskrivs med allra största sannolikhet inte är några undertryckta fantasier de utlever i romanens form blir man lite illa till mods. Jag menar, säg att man läser American Psycho och sen får Bret Easton Ellis till bordet på en middag några dagar senare. Hur skulle man då agera mot honom? Hade man inte känt sig lite obekväm med att veta vilken fruktansvärt obehaglig fantasi den mannen uppenbarligen har? Eller Nabokov? Eller Burroughs?

---

Som jag tidigare nämnt har jag inte skrivit något på över tre veckor. Igår satte jag dock fingrarna mot tangenterna och lät dem bilda helt meningslösa ord som inte ens i kombination blev något värt att läsas ens av mig själv. Så idag fortsatte jag på samma spår och nu är jag uppe i sju sidor. Fyra av dem nya för idag. Fortfarande inget att anstränga ögonen för. Det struntar jag i och ska fortsätta på det spåret tills det blir 20 och då se om det går att plocka något att jobba vidare på. Jag betvivlar det, men det finns om inte annat en viss tillfredställelse att se antalet ord och sidor bli fler och fler.

Samtidigt som mitt skrivande av icketext pågår bakas också bröd. Det kommer bli bra iaf. Det brukar det bli.

---

Jag har inte kommit längre än morgonrock. Och det är inte mitt fel. Det är Martin och Davids. De var alldeles för tidsoptimistiska så att sista tåget från Lund gick innan mina nu av småspringande i klackar sönderblåsade fötter hann ta sig ända fram till perrongen. Så Martin och jag åkte taxi tillbaka och tog första tåget på morgonen istället. Och nu är jag slö.

För övrigt så brukar det ju sägas att nätbokhandlarna (eller lådorna om man så vill) har ett mycket större sortiment än de fysiska och blablabla. Ändå, hur kan de inte ha böcker av Ole Lund Kirkegaard? Jag är hopplöst efter vad gäller nyare barnlitteratur och letar naturligtvis efter titlar som Hodjas flygande matta och Gusten grodlukare till minisyrrorna i jul. Nu finns de tydligen inte i tryck längre. Eller jo, cdon säljer La Aventura Volante De Hodia. Nu tror jag inte att flickornas spanska är riktigt där än dessvärre. Någon som har något tips på böcker för 8- resp 10-åringar? Som finns i tryck?

---

Om man tycker att Lindegren är något att ha rekommenderar jag att man läser min andra blogg en man och en väg där jag, med anledning av att det nästa år är 100 år sedan hans födelse, kommer att lägga ut tolkningar och tankar kring hans lyrik.

---

Igår var jag som sagt ute i Skuruphålan kvällstid för första gången. Innan jag cyklade till tåget tänkte jag att Persborg, det kanske inte är så trevligt att komma tillbaka till sent på natten. Verkar vara ett ganska otryggt område vad jag har förstått av folk som bott eller varit på besök där efter mörkrets inbrott. Men så kom jag på att jag faktiskt är kvinna så risken att något skulle hända överhuvudtaget är ju ganska minimal i jämförelse med det otäcka könet och nöjde mig med att låsa cykeln med dubbla lås.

Jag hade fått i uppgift att köpa plastglas- och koppar så det inhandlades på väg till skolan. Problemet var bara att när jag kom ut från konsum hade jag inte en aning om var jag var så Maria fick hämta upp mig. Annars hade jag nog fortfarande irrat omkring ute på fälten.

Vi läste våra texter och jag var en talang. Det var de andra också, men ändå. Den första jag läste var ganska intern och hade halva klassen med som karaktärer. Förhoppningsvis blev någon stött, roligare så, men isf har man ingen självdistans och får skylla sig själv. Jag avslutade vår uppläsning med "Och då sade jag fitta"-texten, men hade inte hunnit lära mig den utantill tyvärr. Hade varit roligare om jag gjort det, men man har ju ett liv också. Eller en tillstymmelse till det iaf.

Vinet tog passande nog slut i perfekt tid till att sista tåget hem gick så vi som inte vill avla in oss därute traskade iväg och lämnade städningen åt dem som var kvar.

---

Literary Review har listat detta års sämsta sexskildringar i den litterära romanen. Exempelstyckena är underhållande och inte sällan ganska osmakliga. En favorit av vinnare genom åren är dock Kissing England av Sean Thomas (2000):

"It is time, time to fuck her. Now. Yes. Brupt, he rises, turns her over, flips her white body. Her smallwhite tidy body. She is so small and so compact, and yet she has all the necessary features... Shall I compare thee to a Sony Walkman, thou are more compact and more
She is his own Toshiba, his dinky little JVC, his sweet Aiwa.
Aiwa - She says, as he enters her slimy red-peppers-in-olive-oil cunt - Aiwa, aiwa aiwa aiwa aiwa aiwa aiwa aiwa aiwa aiwa aiwaaaaaaaaaaahhhhhhhh"

 

Bra grejer. När ska till exempel Bokhora göra en liknande lista över svensk litteratur? Jag väntar. Otåligt.

 

 

---

 

Peter Linnell gav några kloka ord för svt2 innan Englund tillkännagav Müller: "Okänd är man för den som inte känner till en".

---

Jag tycker väldigt mycket om mina böcker och ångrar i regel när jag lånat böcker isf att köpa dem. Jag tar hellre smällen att ha konstanta problem med hur man ska lösa bokhyllesituationen. Folk får däremot gärna låna böcker av mig. Jag vill dock ha tillbaka dem. Böcker jag spontant ser saknas just nu är:

Bitterfittan
New Moon
Eclipse
The Sorrowful American

Återbördas gärna till mina hyllor.

---

En del böcker läser jag regelbundet om:
mannen utan väg av Erik Lindegren läses främst av pretentiösa litteraturvetare som inte har något liv
och
The Waste Land av T.S. Eliot läses främst av pretentiösa litteraturvetare som inte har något liv.

---

Idag har jag läst ut två böcker:
1. Bränt barn av Stig Dagerman. Läses främst av pretentiösa unga män som vill visa sig vara intellektuella. De enda namngivna karaktärerna heter Knut (pappan), Bengt (sonen), Berit (sonens flickvän), Gun (faderns dam). Boken kom ut 1948 och vad som är anmärkningsvärt är att dessa fyra namn alla skulle passa barn födda under detta decennium.
2. På andra sidan Venus av Elisabeth Andersson. Läses främst av opretentiösa kvinnor som inte har något behov av att visa sig intellektuella. Det är första delen i en triologi som handlar om tre väninnor som under studietiden börjar kalla sig BOSS som står för Bitches of Sweet Success. Och akronymen går naturligtvis i uppfyllelse.

---

Så, vad gör man på skrivarlinjen? Man delas upp i grupper om tre, skickas ut på gården att hämta in tre saker (coop-påse med tomburkar, cykelställ, en näve klöver), argumenterar för sina val, skriver en gemensam dikt om dem:

Det kom en bonnlurk
tömmandes en ölburk
Kooperativ känsla
på de där burkarna
Bär på en kollektiv upplevelse
att tömmas

Han stal cykeln ur sitt ställ
vinglade hemåt som i en karusell
På måndagen kom elefanterna
på tisdagen var alla fyrklöver plockade
Ölen uppdrucken

Utanför huset han somnade
på klöverbädden han domnade

---

Redan innan jag hunnit innanför dörren igår hade min lille morbror lurat med mig på senaste Harry Potter. Den var bra. Som väntat. När jag kom hem igen släckte jag inte lampan och somnade som hade varit att rekommendera utan började läsa om den sista boken.

Vad som slagit mig när jag sett HP-filmerna, men inte tänkt på i böckerna, är hur alla katter porträtteras som onda. I Prisoner of Azkaban är Hermione's Crookshanks konstant aggressiv mot Rons råtta Scabbers. När det visar sig att det inte är en råtta utan en onding får katten ändå inte någon direkt upprättelse. Filch på Hogwarts har sin vaktkatt Mrs Norris och i Order of the Phoenix är Dolores Umbridge besatt av katter. Jag vill ha hem mina nu. De har inte visat några onda tendenser, mer att de kan vara irriterande och jobbiga ibland. Mest för att de vill ha uppmärksamhet och hårar. Kan jag leva med.



Mina fina katter.

---

Ranelid är som vi alla vet en oerhört pompös och självgod herre helt utan självinsikt och en jagga bärandes sitt eget namn. Man kunde få sms-sommartips med honom som avsändare via Sydsvenskan för några veckor sen. I efterhand ångrar jag att jag inte tog chansen. Den av författaren själv formulerade artikeln inför detta inleddes med orden "Det är inte lätt att komparera livet". Nej, Björn, det är det inte. Och ingen gör det mer än du. Vi andra möjligtvis jämför.

I Expressen idag skriver han en krönika om dels upphovsrätt (jo, medelålders tanter fildelar med allra största säkerhet Ranelids böcker järnet), dels om sin egen förträfflighet. Om sin nya egenknåpade aforismbok, som kommer ut om dryga månaden och kommer ha tygomslag och prydas med hans namnteckning i guld berättar han att "Något liknande har inte hänt tidigare i svensk litteraturhistoria". Nej, det är korrekt att inte många är fullt så självcentrerade.

I sitt lilla kåseri berättar han också att Anders Olsson och Torbjörn Forslid har skrivit en bok med titeln Fenomenet Björn Ranelid som kommer i höst, att han ska vara med i På spåret och Stjärnorna på slottet, att han fem ”lördagar i rad talar […] i televisionen om Österlen på lördagskvällens bästa sändningstid”, att fyran vill ha honom och att han också har fått massor av andra erbjudanden att medverka på tv under året som han dock har avstått ifrån. Han avslutar med att påpeka att inom t.ex. sporten och företagande välkomnas det att man berättar om vad man åstadkommit, men inte inom kulturen så ”Nu har jag gjort det utan att förhäva mig eller skryta.”

Jag vet inte. Finns det mer att säga?

---