Täppas täpper till tanten
Upprörd diskussion om försäkringskassans bedömning av sjuka:
Täppas: - Jo, men kan det inte vara så att man ibland kan jobba med andra saker?
Arg kvinna: - Som om man inte kan se, ska man då tvingas att sy?
Täppas: - Om man inte kan se, kan man alltid bli programledare i radio.
Roligt.
Täppas: - Jo, men kan det inte vara så att man ibland kan jobba med andra saker?
Arg kvinna: - Som om man inte kan se, ska man då tvingas att sy?
Täppas: - Om man inte kan se, kan man alltid bli programledare i radio.
Roligt.
Ryggmeseri och nya skor
Ingen har frågat hur det är med min rygg så då tänker jag att det är bäst att jag berättar det självmant. Jag vill ju inte få folk att känna sig obekväma med sina undringar de inte vågar framföra. Det är bättre, mycket bättre. Idag gick jag till och med på jympa. Inte det klokaste naturligtvis eftersom ryggen fortfarande inte var helt bra. Men jag tänkte som så att sist jag av någon anledning jag inte längre minns förhindrades gå till Friskis ledde det till ett uppehåll på nio månader. Gången dessförinnan blev det ingen träning på lite drygt tre år och före det var det helt tomt i mer än tio år. Klok av erfarenheten bestämde jag mig då för att röra på mina klena lemmar idag ändå. Ännu en anledning att gå var att jag köpt nya skor, eller gamla skor om man vill vara sån, men nya för mig. Tradera 1kr plus 60kr frakt, överkomligt. De kom idag så de fick de ju invigas. Lite trånga i tårna, men fortfarande fantastiskt mycket bättre än mina gamla skor. Resultatet av jympan då: Ryggen gör mer ont nu än innan, men inte farligt alls ändå.
När min rygg dog
Idag steg jag upp som vanligt, gjorde mig iordning och hann till och med äta frukost. Prioriterade det framför maskara. Tror att det i regel är ett klokt val. Det var sol ute, men vis av vinden från gårdagen tog jag bussen till centralen. Otroligt nog fastnade den inte på vägen (kan det vara så att färre åker buss när det inte är snö måntro) och jag var framme i god tid till Ystadtågets avgång. Inga klasskamrater satt på tåget när jag kom så jag passade på att vänta in dem på perrongen i solen. Det var trevligt och det kändes som att det fanns hopp för mänskligheten. Promenaden från stationen till skolan sen gick ovanligt fort nu när man inte behöver pölsa i snö, zickzacka runt isfläckar eller hoppa över vattenpölar. Precis när vi nådde trappan in till skrivarhuset så small min rygg till. Sen var jag döende större delen av dagen och hjälpte städarna på skolan att samla upp lite grus med håret och mina kläder när jag låg på golvet i klassrummet i förhoppning att återfå ryggfunktionen. Det funkade ganska bra och på tåget hem (som var försenat, det var ju sol och barmark) kändes det som att det nog skulle lösa sig. Hemma var jag förutseende och snabbdammsög medan ryggen fortfarande tillät och sen läste jag ut Pölsan av Torgny Lindgren i badet. Där huserade jag de hundra sidor jag hade kvar i boken och steg sen upp röd i ansiktet (jag badar varmt) och med skrynkliga fötter. Ryggen kändes helt okej och jag dristade mig till att sitta i soffan och zappa mellan kanalerna. Det visade sig vara ett misstag och nu har jag sett de sista avsnitten av Mad Men liggandes på mage på golvet. Men det var som sagt sol idag så jag tänker att det löser sig till imorgon. Annars kommer jag börja gnälla på riktigt.
Utgångsdatum är överskattat
Jag har känt mig duktig som på moderns inrådan/krav har tagit vitamintabletter nästan varje dag den senaste månaden som ett steg i att inte vara lika sjuk i år som förra året. Så igår när flickorna var här tog jag mitt piller. Lisa kollade på burken och konstaterade att bäst före datum var för sju år sen. 100 tabletter tar alltså lång tid för mig att konsumera. Blem menade på att det var helt meningslöst att ta dem nu eftersom allt av värde rimligtvis var borta. Jag höll inte med och tänker fortsätta ta dem. Man ska inte vara så petig. Om inte annat kanske de har placeboeffekt. Och jag kommer inte att bli gravid vad jag vet den närmaste tiden så om folsyran saknas i dem överlever jag nog ändå.
Vad jag borde göra
Jag är lite förkyld. Inte mycket alls egentligen, men tillräckligt för att vara utblåst i huvudet. Eller så beror det på att jag inte druckit kaffe sen i måndags och (därför?) har lite huvudvärk. Att dricka mindre kaffe var en av sakerna jag lade i min del av värdighetsskålen på nyår. Nu funderar jag på om det egentligen skulle varit tvärtom och att jag istället borde dricka mer kaffe. Andra saker jag borde göra:
- Klä på mig när jags tiger upp på morgonen och inte gå i morgonrock till fem varje dag.
- Skaffa mig ett jobb.
- Bada katterna och klippa deras klor.
- Skriva något vettigt istället för konstiga sexnoveller.
- Göra saker jag borde göra.
- Se till att det någon gång tas ett foto på mig när jag är nykter som kan användas i jobbsökningssammanhang.
Möte med vården, del 1 2010
Något har hänt i Malmö. Jag förstår det inte, men är för:
Jag ringde sjukvårdsupplysningen. De var trevliga.
Jag gick till nya jourcentralen. De var trevliga.
Jag gick till apoteket. De var trevliga.
Jag tänker mig att om jag ska vara mer sjuk det här året får det allt slå till den kommande månaden. Sen är mitt frikort på medicin slut.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen. De var trevliga.
Jag gick till nya jourcentralen. De var trevliga.
Jag gick till apoteket. De var trevliga.
Jag tänker mig att om jag ska vara mer sjuk det här året får det allt slå till den kommande månaden. Sen är mitt frikort på medicin slut.
Möte med vården, säkert del 457 i år
För ett par veckor sen kände jag i vanlig ordning, vanlig eftersom det i perioder är något av ett normaltillstånd för mig, symptom på urinvägsinfektion. Eftersom jag har haft såna problem med just detta har jag också fått strikta order från herr doktor (det brukar vara män jag blir hänvisad till) att uppsöka vårdcentral så fort jag känner minsta lilla. Sagt och gjort ställer jag mig i den allt annat än korta kön utanför jourcentralen och väntar på att de ska öppna i den härliga skånska regnvinden. Tre kvart senare sitter man i ett mottagningsrum och ska än en gång få prata med en manlig läkare. Jag var naturligtvis lite på min gard eftersom jag senast jag var där en kväll i juli fick frågan om jag hade en normal sexualitet. (Det tror jag för övrigt att jag har. Åtminstone enligt vecko- och kvällspressens allt-är-normalt-experter.)
Snart kommer en man i 55-årsåldern in och han har redan bestämt sig. Han är ganska rakt på sak denne översittare till herre och förklarar: "Det var inga bakterier i urinen. Det är klamydia". Jag lite mer tveksam: "Jaha, men skicka för provtagning då." Den förnumstige allvetaren förklarar då lite nedlåtande: "Nej, det kommer att visa negativt." Nu är jag förvirrad. Det är alltså klamydia, men provet kommer att visa negativt. Jag hänger inte med riktigt och försöker få in samtalet på ett mer normalt plan: "Alltså, jag tror inte att det är det. Vad skulle det kunna vara annars?" Nu känner han att här, här har han chansen att få utlopp för sin bitterhet vad gäller sitt eget samliv: "Ni ungdomar knullar runt så mycket så det är klamydia." (Lätt omskrivning kanske, men det var exakt det som var andemeningen.) Än en gång tycker jag att han drar lite väl långtgående slutsatser och frågar återigen: "Men, om det nu visar sig att provet visar negativt för det med. Vad kan det då vara?" Herr medelålders doktor har än en gång svar på tal och lyfter lite på ögonbrynen och böjer lätt huvudet ner mot mig: "Det är klamydia. Ni ungdomar.." (Ingen omskrivning överhuvudtaget.) Jag försöker någon gång till, men får då bara instruktioner om var jag kan testa mig etc etc.
Nu tänker jag att det är ju dumt om man skulle gå omkring med klamydia så då bokar jag naturligtvis in ett besök på Centrum för Sexuell Hälsa. De har för den som har missat det, nu när de befinner sig i nya lokaler, samma tapeter i väntrummet som jag har i mitt kök. Jag kände mig omedelbart som hemma. Här är personalen trevligare och jag pratar med en kvinnlig överläkare. Hon är lite mer tveksam till hans uttalanden, men det kan ju vara så olika. Hon tycker inte heller att det låter riktigt som klamydia, men är inte den som är den utan låter mig testa mig.
Vad jag vill komma till är naturligtvis att jag inte hade klamydia eller något annat heller för den delen (nu testar de tydligen syfilis också, lite spännande). Så min undran är ju då, precis som jag försökte få fram hos den skäggige herren på jourcentralen, vad hade jag då? Jag satsade, som rekommenderades av mannen som undrade om jag hade en normal sexualitet, dels på en cocktail av värktabletter, dels på att, som inte tipsades om, dricka mycket kaffe. Resultat: Väldigt förbannat jävla ont en förmiddag och sen bra.
Något positivt jag fick med mig från jourcentralen var dock att de stänger vid årsskiftet och att driften ska tas över av de ordinarie vårdcentralerna. Förhoppningsvis innebär detta mer normala läkare som inte är fullt så fast övertygade om att jag är en slampa.
Snart kommer en man i 55-årsåldern in och han har redan bestämt sig. Han är ganska rakt på sak denne översittare till herre och förklarar: "Det var inga bakterier i urinen. Det är klamydia". Jag lite mer tveksam: "Jaha, men skicka för provtagning då." Den förnumstige allvetaren förklarar då lite nedlåtande: "Nej, det kommer att visa negativt." Nu är jag förvirrad. Det är alltså klamydia, men provet kommer att visa negativt. Jag hänger inte med riktigt och försöker få in samtalet på ett mer normalt plan: "Alltså, jag tror inte att det är det. Vad skulle det kunna vara annars?" Nu känner han att här, här har han chansen att få utlopp för sin bitterhet vad gäller sitt eget samliv: "Ni ungdomar knullar runt så mycket så det är klamydia." (Lätt omskrivning kanske, men det var exakt det som var andemeningen.) Än en gång tycker jag att han drar lite väl långtgående slutsatser och frågar återigen: "Men, om det nu visar sig att provet visar negativt för det med. Vad kan det då vara?" Herr medelålders doktor har än en gång svar på tal och lyfter lite på ögonbrynen och böjer lätt huvudet ner mot mig: "Det är klamydia. Ni ungdomar.." (Ingen omskrivning överhuvudtaget.) Jag försöker någon gång till, men får då bara instruktioner om var jag kan testa mig etc etc.
Nu tänker jag att det är ju dumt om man skulle gå omkring med klamydia så då bokar jag naturligtvis in ett besök på Centrum för Sexuell Hälsa. De har för den som har missat det, nu när de befinner sig i nya lokaler, samma tapeter i väntrummet som jag har i mitt kök. Jag kände mig omedelbart som hemma. Här är personalen trevligare och jag pratar med en kvinnlig överläkare. Hon är lite mer tveksam till hans uttalanden, men det kan ju vara så olika. Hon tycker inte heller att det låter riktigt som klamydia, men är inte den som är den utan låter mig testa mig.
Vad jag vill komma till är naturligtvis att jag inte hade klamydia eller något annat heller för den delen (nu testar de tydligen syfilis också, lite spännande). Så min undran är ju då, precis som jag försökte få fram hos den skäggige herren på jourcentralen, vad hade jag då? Jag satsade, som rekommenderades av mannen som undrade om jag hade en normal sexualitet, dels på en cocktail av värktabletter, dels på att, som inte tipsades om, dricka mycket kaffe. Resultat: Väldigt förbannat jävla ont en förmiddag och sen bra.
Något positivt jag fick med mig från jourcentralen var dock att de stänger vid årsskiftet och att driften ska tas över av de ordinarie vårdcentralerna. Förhoppningsvis innebär detta mer normala läkare som inte är fullt så fast övertygade om att jag är en slampa.
Svinvaxning
Som är bekant för alla som har tagit sprutor tillsammans med mig så är det något jag drar mig för så mycket jag bara kan. Inför resor till hittepåländer där man måste vaccinera sig bokar jag alltid in tiden så sent som möjligt. Alla gulsotesprutor de så glatt avfyrar i en och som man ska fylla på har av naturliga skäl inte blivit ifyllda i tid. Jag hade kanske varit lite noggrannare med det om de bara sagt till en när man skulle komma tillbaka för påfyllning, men det har de aldrig gjort på de vaxcentraler jag varit på. Och det är inget man frivilligt ringer och frågar om annars heller.
Den värsta giftinjektionen jag fått var mot gula febern för ganska prick sju år sen. Då kunde jag överhuvudtaget inte lyfta armen några timmar senare. Fruktansvärt ont. Den behöver man tack och lov inte ta om när man har fått den iaf.
Så idag var det som sagt min tur att få svinvaxet. Mellan 10 och 14 var tiden utsatt så jag gjorde som de allra flesta 20-29-åringar som tillhör Södervärns vårdcentral och gick dit så jag var på plats tjugo över ett. Riktig folkfest hade det kunnat vara om det inte varit för att alla var trötta och bakfulla. Ungefär 200 människor stod mindre glatt och köade ner i korridoren. En stund efter min ankomst började kön vända till ett J som blev mer och mer likt ett U allteftersom tiden gick. Jag var mycket nöjd med att inte ha kommit senare. De flesta hade tagit med sig sin partner eller gänget de var ute med kvällen innan. Själv är jag ganska ensam om att tillhöra Södervärn så jag stod där alldeles övergiven. Hann läsa ungefär 35 sidor i Hjärtdjur innan jag fick gå hem.
Jag hatar verkligen sprutor. Det gör så förbannat ont. Ont så man vill börja gråta. Och sen säger de till en att man ska andas. Eh, nej. Man behöver inte så mycket syre som man kan tro vill jag påstå. Och om det är något jag inte tänker göra för en sån faktiskt väldigt mesig sak som att vaxa sig så är det att gråta. Eller vara riktig tönt så att man måste ligga ner. (Det gjorde jag iofs en gång när jag skulle få någon vaxspruta. Men inte efteråt.) Sen tycker också att folk är så himla fåniga när de sitter där efteråt och ber kompisen hämta vatten för att de "mår så dåligt". Skärp er!
En undran för övrigt: Hur går det med svinet i övriga världen, dvs den som inte är västvärlden?
Den värsta giftinjektionen jag fått var mot gula febern för ganska prick sju år sen. Då kunde jag överhuvudtaget inte lyfta armen några timmar senare. Fruktansvärt ont. Den behöver man tack och lov inte ta om när man har fått den iaf.
Så idag var det som sagt min tur att få svinvaxet. Mellan 10 och 14 var tiden utsatt så jag gjorde som de allra flesta 20-29-åringar som tillhör Södervärns vårdcentral och gick dit så jag var på plats tjugo över ett. Riktig folkfest hade det kunnat vara om det inte varit för att alla var trötta och bakfulla. Ungefär 200 människor stod mindre glatt och köade ner i korridoren. En stund efter min ankomst började kön vända till ett J som blev mer och mer likt ett U allteftersom tiden gick. Jag var mycket nöjd med att inte ha kommit senare. De flesta hade tagit med sig sin partner eller gänget de var ute med kvällen innan. Själv är jag ganska ensam om att tillhöra Södervärn så jag stod där alldeles övergiven. Hann läsa ungefär 35 sidor i Hjärtdjur innan jag fick gå hem.
Jag hatar verkligen sprutor. Det gör så förbannat ont. Ont så man vill börja gråta. Och sen säger de till en att man ska andas. Eh, nej. Man behöver inte så mycket syre som man kan tro vill jag påstå. Och om det är något jag inte tänker göra för en sån faktiskt väldigt mesig sak som att vaxa sig så är det att gråta. Eller vara riktig tönt så att man måste ligga ner. (Det gjorde jag iofs en gång när jag skulle få någon vaxspruta. Men inte efteråt.) Sen tycker också att folk är så himla fåniga när de sitter där efteråt och ber kompisen hämta vatten för att de "mår så dåligt". Skärp er!
En undran för övrigt: Hur går det med svinet i övriga världen, dvs den som inte är västvärlden?
Vaccineringshysteri
Var och varannan dag är det någon som ska vaccineras enbart pga att de tillhör den oerhärda riskgruppen att vara mellan 20-29 år gammal. Alla blir kallade och alla ränner iväg till närmaste vårdcentral. Utom jag. Ingen kallar mig, ingen vill att jag ska slippa svinet. Jag må raljera allt jag kan för onödigheten i att sticka sprutor i armen och har inga planer på att självmant kavla upp ärmarna. Men när jag inte ens får möjligheten blir jag tjurig och tycker att det är orättvist.
Som i högstadiet när alla fick brev hem från Svenska kyrkan om att de var välkomna att läsa på måndagseftermiddagarna och sen konfirmeras till våren. Alla utom jag. Att jag inte var medlem var en petitess i mitt tycke eftersom Daniel hade fått ett brev tre år tidigare. Det kan iofs ha berott på att han var en avfälling som faktiskt en gång hade varit en del av statskyrkan, om än inte så länge. Jag hade väl inte konfirmerat mig om jag blivit inbjuden ändå, utan snarare menat på att de var idioter som skickade till mig trots att jag ju inte var med. Men det är naturligtvis inte det som är poängen. Det är känskan av att inte vara välkommen som är problemet.
Och när vi talar om vaccinationer så är jag hundra procent säker på att jag är en del av samhället och i rätt ålder för att bli kallad. Bara det att jag inte blir det. Taskigt.
Som i högstadiet när alla fick brev hem från Svenska kyrkan om att de var välkomna att läsa på måndagseftermiddagarna och sen konfirmeras till våren. Alla utom jag. Att jag inte var medlem var en petitess i mitt tycke eftersom Daniel hade fått ett brev tre år tidigare. Det kan iofs ha berott på att han var en avfälling som faktiskt en gång hade varit en del av statskyrkan, om än inte så länge. Jag hade väl inte konfirmerat mig om jag blivit inbjuden ändå, utan snarare menat på att de var idioter som skickade till mig trots att jag ju inte var med. Men det är naturligtvis inte det som är poängen. Det är känskan av att inte vara välkommen som är problemet.
Och när vi talar om vaccinationer så är jag hundra procent säker på att jag är en del av samhället och i rätt ålder för att bli kallad. Bara det att jag inte blir det. Taskigt.
Att skulptera om sin fru
Den här hösten (eller året för den delen) har inte riktigt varit på min sida. Antingen är man sjuk eller som nu invalido. Det har inte så många fördelar, kan faktiskt inte komma på en enda. Däremot får man gott om tid och hinner läsa alla idiotartiklar på Aftonbladet som man annars hoppar över. Just nu ligger en fantastisk med den givna rubriken Doktor: Jag byggde min fru ute på nätet:
"Plastkirurgen Reza Vossough, 48, som har en klinik i Berlin var inte alls attraherad av sin 33-åriga flickvän Canys kropp. Men han gifte sig med henne ändå – eftersom han ”såg hennes potential”.
"Plastkirurgen Reza Vossough, 48, som har en klinik i Berlin var inte alls attraherad av sin 33-åriga flickvän Canys kropp. Men han gifte sig med henne ändå – eftersom han ”såg hennes potential”.
– Hennes kropp hade en del fysiska svagheter. Hon hade bland annat stora höfter och lår, så vi bestämde oss för att göra lite förändringar"
Dessa förändringar var då bland annat plastbröst, omformning av ögonen och sänkning av pannbenet. Finns det mer att tillägga? Jag kanske inte skulle vilja gifta mig med någon som tyckte jag var oattraktiv, men det kanske bara är jag för frun i fråga är nöjd "-När din man är en plastikkirurg är skalpellen din vän". Allt gott slutet gott.
Ta inte mitt blod ifrån mig
När jag var på vårdcentralen idag stirrade donationskorten på mig alldeles för länge. Seb tjatade på mig väldigt för en massa år sen om att jag var tvungen att anmäla mig till donationsregistret. Jag var tveksam. Rent logiskt är det klart att man ska donera bort sig själv om det skulle bli aktuellt, men ändå jag vet inte. Iaf så anmälde jag mig till slut tror jag. Jag är dock inte säker på om jag faktiskt gjorde det eller bara hade ett donationskort i plånboken. Så när korten nu stod framför mig hela tiden jag stod i kö till receptionen och medan jag väntade på att komma in på läkarrummet tog jag ett. Kanske tar jag mig i kragen och anmäler mig. Förhoppningsvis gör jag det.
En annan sak jag också har lite svårt att ta mig för är att lämna blod. Det händer någon gång om året att jag går in på geblod.nu och läser om det. Sen vågar jag inte. De skriver så läskiga saker och har så obehagliga bilder.
När jag har varit utomlands på lämpliga ställen har jag alltid känt mig ganska nöjd eftersom jag då inte fått göra det. Jag jämför med att ta blodprov. Och det gör ont. Att då ha den där nålen (jag har svårt för nålar och sprutor rent generellt) i armvecket i tio minuter! Nej, någon får övertala mig att följa med till blodcentralen isf. Jag följer med, men går inte på eget bevåg.
En annan sak jag också har lite svårt att ta mig för är att lämna blod. Det händer någon gång om året att jag går in på geblod.nu och läser om det. Sen vågar jag inte. De skriver så läskiga saker och har så obehagliga bilder.
När jag har varit utomlands på lämpliga ställen har jag alltid känt mig ganska nöjd eftersom jag då inte fått göra det. Jag jämför med att ta blodprov. Och det gör ont. Att då ha den där nålen (jag har svårt för nålar och sprutor rent generellt) i armvecket i tio minuter! Nej, någon får övertala mig att följa med till blodcentralen isf. Jag följer med, men går inte på eget bevåg.
Arbetsförmåga eller anledning till symptom som bedöms?
Försäkringskassan har som säkert är bekant haft stora kampanjer om att det vid sjukskrivning inte handlar om hur sjuk man är, utan om hur stor arbetsförmågan är som avgör rätten till sjukpenning. Men som vi alla vet gäller detta bara när det handlar om män. Vid problem relaterade till graviditet har inte arbetsförmågan någon betydelse längre. Då är det en del av livet. Jag skulle isf vilja hävda (och det har ju kassan också gjort vid vissa fall av folk som har varit döende) att cancer också är en del av livet eftersom de allra flesta som dör av naturliga orsaker får cancer någon gång. På samma sätt som graviditeter kan sägas vara självorsakade är oerhört många fall av hjärt- och kärlsjukdomar detsamma. Tänk så otroligt mycket pengar de hade kunnat spara om de bara var konsekventa och bestämde att det för båda könen är livsvalen och inte arbetsförmågan som påverkar sjukpenningen!
I Sydsvenskan ger de idag exempel på några kvinnors problem i samband med graviditet som de försökt bli sjukskrivna genom. Fallen är också uppe i Stockholms tingsrätt nu. Om de blir nekade måste de komma ihåg att det finns andra möjligheter också: Ett av fallen en förskollärare som bland anant har värk i handleder och händer och stora balanssvårigheter. Klart att hon ska arbeta med småbarn. Om hon trillar över dem när hon ska sätta på dem vantarna kanske hon skadar sig "på riktigt" och kan bli sjukskriven. Hur det går för barnet är inte så relevant. I ett annat är det en busschaufför som förutom att hon inte har möjlighet att lyfta rullatorer och cyklar inte kan lyfta foten mellan broms- och gaspedal. Återigen, om hon då pga att hon inte kan bromsa kör in i någon/något kanske hon får en "riktig skada" och kan bli sjukskriven. Hur det går för passagerare och de ev personen på gatan är en petitess. Jag bedömer deras arbetsförmåga vara hundraprocentig.
I Sydsvenskan ger de idag exempel på några kvinnors problem i samband med graviditet som de försökt bli sjukskrivna genom. Fallen är också uppe i Stockholms tingsrätt nu. Om de blir nekade måste de komma ihåg att det finns andra möjligheter också: Ett av fallen en förskollärare som bland anant har värk i handleder och händer och stora balanssvårigheter. Klart att hon ska arbeta med småbarn. Om hon trillar över dem när hon ska sätta på dem vantarna kanske hon skadar sig "på riktigt" och kan bli sjukskriven. Hur det går för barnet är inte så relevant. I ett annat är det en busschaufför som förutom att hon inte har möjlighet att lyfta rullatorer och cyklar inte kan lyfta foten mellan broms- och gaspedal. Återigen, om hon då pga att hon inte kan bromsa kör in i någon/något kanske hon får en "riktig skada" och kan bli sjukskriven. Hur det går för passagerare och de ev personen på gatan är en petitess. Jag bedömer deras arbetsförmåga vara hundraprocentig.
Ännu ett par dar av gnäll och uttråkning
Jag sitter hemma och har halsfluss igen. Det är ju en sån där kul grej. Jag har aldrig riktigt satsat på fluss så här aktivt, men den här hösten verkar vara med mig på det planet. Dalacin är ju trevligt också. När halsen är försvunnen och bakterierna har tagit över är det så befriande att svälja de där stora, lila kapslarna som man sen mår illa av.
När jag var ömklig på lördagskvällen och filtade in mig i en fåtölj under matchen blev jag allmänt hånad. Jag var gnällig ja, det kan jag inte gärna säga annat än. Samtidigt var det ingen som trodde mig när jag försökte påtala att det kändes som att jag hade feber och ont i halsen. Jag följde dock ändå med vidare ut på en öl och gjorde en ansträngning innan jag vid halv ett gav upp och åkte hem när de andra skulle vidare ut på klubb. Och på söndagen blev det vårdcentralen och antibiotika och äntligen sympatier. Mycket bättre så. Nästan så att det är värt att bli sjuk när man får rätt.
När jag var ömklig på lördagskvällen och filtade in mig i en fåtölj under matchen blev jag allmänt hånad. Jag var gnällig ja, det kan jag inte gärna säga annat än. Samtidigt var det ingen som trodde mig när jag försökte påtala att det kändes som att jag hade feber och ont i halsen. Jag följde dock ändå med vidare ut på en öl och gjorde en ansträngning innan jag vid halv ett gav upp och åkte hem när de andra skulle vidare ut på klubb. Och på söndagen blev det vårdcentralen och antibiotika och äntligen sympatier. Mycket bättre så. Nästan så att det är värt att bli sjuk när man får rätt.
Välmående underliv
Jag brukar klanka ner på dem som bor på folkhögskola. Jag förstår inte hur man kan vilja bo på korridor i en liten håla som Skurup. Det är illa nog i en stad. Smittspårningen torde vara ganska enkel att få bukt med, bara att uppge adress och sen skicka brev till alla. Nu är det naturligtvis inte bara könssjukdomar som kan vara ett problem har tydligen skolan upptäckt och en lapp har satts upp på anslagstavlan:
Piller fyller
På förstasidan i Sydsvenskan idag görs det stor affär över att p-piller ökar alkoholsuget. Jag kan helt ovetenskapligt bekräfta att detta är sant. Innan jag började äta p-piller var inte alkoholen någon större nämnare i mitt liv. Därför känns det skönt att få på papper att vinlustan är rent hormonell och att så länge dessa små tabletter inmundigas kommer den också att vara intakt.
Apropå hormonella preventivmedel så fick jag ett recept inringt på nya p-piller till Fedden från veterinären nyligen. Då påpekades för mig, hon sade att de var tvungna att göra det, att risken för tumörer i juvret (bröstcancer alltså), diabetes och lite annat smått och gott ökade betänkligt ju längre tid man gav katten pillerna. Min omedelbara tanke: "Men jag äter ju p-piller!" Det är bara första gången man får det utskrivet som sjukdomshistoria vad gäller hjärta och så ställs. När jag återberättade mitt samtal med djursjukhuset skrattade mamma. Det gjorde inte jag.
Apropå hormonella preventivmedel så fick jag ett recept inringt på nya p-piller till Fedden från veterinären nyligen. Då påpekades för mig, hon sade att de var tvungna att göra det, att risken för tumörer i juvret (bröstcancer alltså), diabetes och lite annat smått och gott ökade betänkligt ju längre tid man gav katten pillerna. Min omedelbara tanke: "Men jag äter ju p-piller!" Det är bara första gången man får det utskrivet som sjukdomshistoria vad gäller hjärta och så ställs. När jag återberättade mitt samtal med djursjukhuset skrattade mamma. Det gjorde inte jag.
Svinig halsfluss
Så går man och blir sjuk och tänker att det kanske är svinis som slagit till. Det ska ju vara så poppis nuförtiden. Efter ett tag insåg jag dock att det verkade lite mer lokalt placerat. Och mer och mer. Så pass att gå och spotta isf att svälja (inga Anna Anka-referenser dock) är ett mer attraktivt alternativ. Nu har jag fått kapslar att ta i all evighet mot denna elaka fluss. Och jag kommer inte att smitta längre på lördag så bröllopet är lugnt! Bara att hoppas att rösten hittat tillbaka till dess.
Lite klen
När jag öppnar munnen låter det som att jag har kedjerökt cigaretter konstant i fyra dygn. Det har jag inte. Som tur är finns det te, citron och honung i mina skåp så kraxandet ska väl upphöra. Annars matchar jag ju Nymfens spruckna stämma ganska väl.
En gång när jag hade halsfluss på Irland och antibiotikan inte hjälpte (resistenta bakterier verkar gilla mig) vägrade de skriva ut annan medicin åt mig med argumentet att jag redan hade fått så mycket antibiotika under hösten. Undersökningsrummet hade för övrigt en tjock, luddig, blå heltäckningsmatta, torkade blommor på väggarna och en stor spegel med guldram bredvid sängen som fungerade som brits. En helt vanlig vårdcentral i Waterford helt enkelt. Så det kanske inte var så underligt att de var restriktiva med att bota min fluss. Jag bokade om mitt flyg och åkte hem en vecka tidigt till jul istället och fick kapslar att ta tre gånger om dagen i två veckor. På Södervärn tyckte de att det var värt med antibiotika. Det är så olika.
En gång när jag hade halsfluss på Irland och antibiotikan inte hjälpte (resistenta bakterier verkar gilla mig) vägrade de skriva ut annan medicin åt mig med argumentet att jag redan hade fått så mycket antibiotika under hösten. Undersökningsrummet hade för övrigt en tjock, luddig, blå heltäckningsmatta, torkade blommor på väggarna och en stor spegel med guldram bredvid sängen som fungerade som brits. En helt vanlig vårdcentral i Waterford helt enkelt. Så det kanske inte var så underligt att de var restriktiva med att bota min fluss. Jag bokade om mitt flyg och åkte hem en vecka tidigt till jul istället och fick kapslar att ta tre gånger om dagen i två veckor. På Södervärn tyckte de att det var värt med antibiotika. Det är så olika.
I halsen
Så läste jag rubriken "Rydé drabbad av svamp - i halsen". Omedelbart tänker jag oralsex. Därefter att jag har en lite väl snuskig fantasi. Sen inser jag att allt är mor mins fel. Medan andras föräldrar ofta låtsades som ingenting vad gäller sex under uppväxten diskuterades klamydia i halsen och flatlöss i ögonbrynen vid middagsbordet hos oss. Så kan det också vara.
Apropå flatlöss är det en återkommande fråga som kommer upp huruvida man helst får flatlöss eller huvudlöss. Personligen väljer jag den könsorienterade varianten. Lite äckligare, men betydligt lättare att bli av med. Rakhyvel är inte dyrt. Dessutom behöver man inte berätta för alla att de nog bör leta efter djur på sig. Lätt val.
Apropå flatlöss är det en återkommande fråga som kommer upp huruvida man helst får flatlöss eller huvudlöss. Personligen väljer jag den könsorienterade varianten. Lite äckligare, men betydligt lättare att bli av med. Rakhyvel är inte dyrt. Dessutom behöver man inte berätta för alla att de nog bör leta efter djur på sig. Lätt val.
Minigrisinfluensa
För den som är intresserad kan jag berätta att minigrisinfluensan jag drabbades av i Berlin verkar ha gjort ett återtåg och flyttat längre ner i luftvägarna. Eller så kan det vara ett resultat av att mina allergipiller varit slut ett par dar.
Normal sexualitet, vården del 2
-Vad har du för symptom?
-Bla bla bla..
-Har du en normal sexualitet?
-Eh, va?
-Har du fast partner?
Så det är definitionen av normal sexualitet. Och när varken trimetoprim eller furudantin biter på bakterierna ordineras tydligen alvedon.
-Bla bla bla..
-Har du en normal sexualitet?
-Eh, va?
-Har du fast partner?
Så det är definitionen av normal sexualitet. Och när varken trimetoprim eller furudantin biter på bakterierna ordineras tydligen alvedon.
